Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Okej då, jag vill bli bra. På allt.

På väg hem från jobbet idag åkte jag förbi boxen. Den ligger nästan precis på vägen, i andra änden av stan i förhållande till var jag bor, och idag hade jag varit på ett ärende så att jag passerade precis exakt utanför och bara behövde bestämma mig för att antingen svänga in eller fortsätta förbi.
 
Jag bestämde mig för att fortsätta förbi och åka hem till sjukstugan istället för att träna. Och så blinkade jag, saktade in, svängde och helt plötsligt stod jag parkerad utanför boxen! Återigen ett exempel på att kropp och knopp inte alltid vill samma sak.
 
Jag var inte ett dugg trött eller seg utan det var snarare bara av medkänsla jag tänkte fortsätta förbi. För att jag kanske behövdes mer här hemma? Men uppenbarligen kom min kropp ihåg, åtminstone de bilkörande delarna, att jag är en mycket bättre och tålmodigare familjemedlem efter ett träningspass så ja, det var bara att hoppa in, byta om och köra igång.
 
Någon plan hade jag inte och det har jag sällan nu för tiden. Skönt tycker jag, och tyder för min del på att träningen flyter på bra och att jag känner mig tillfreds med den. Jag litar på att jag får det jag behöver och mår bra av och njuter av att bara "flumma runt" till viss del. Mycket crossfit nu, vilket ju är tuffa pass för det mesta och då kostar jag gärna på mig att "såsa bort" ett par pass i veckan. Balansen ni vet!
 
Idag valde jag mina favoritövningar och bara körde hipp som happ och hit och dit... Boxhopp, pullups, burpees, wallball, double unders och så lite höftlyft och plankor, toes to bar och ja, lite av varje helt enkelt.
 
Småpratade lite med en av coacherna då och då och när han frågade vad jag körde svarade jag "lite av varje, det jag gillar mest" och så pratade vi lite vidare och sen sa han "ja, du får passa dig för att köra för mycket av det bara. Av det du gillar alltså."
 
Ja, hehe, svarade jag, och förklarade att jag har som princip att aldrig välja bort de, för mig, svåra passen och att olympiska lyft bäst görs i grupp när jag kan pressa mig mer och har tillgång till hjälp. Och så var det med det. Inget mer liksom. Förrän ikväll, när jag nattade lilla B och låg där i mörkret och funderade på just det. Alltså det där med att inte bara göra det man tycker är roligt. Det är klart att man kan det! Göra bara det man tycker är roligt!
 
Sen förstås blir man ingen champion eller allsidigt proffs av det, men ibland är det bara så tokigt att man tar för givet att ALLA vill vara bäst på ALLT! För jag antar att det var det han menade? Att om jag bara tränar det jag tycker är roligt så blir jag aldrig bättre på det jag inte gillar, det jag tycker är svårt. Det hänger ju ofta ihop det där, att man inte gillar det man är dålig på. Jag vet att en annan kille i boxen sa till mig att "du behöver inte hålla på och springa och så, du får ALLT här i boxen". Men äsch, det vet väl inte han? Och vad spelar det för roll om jag får ALLT? Om jag vill springa så gör jag väl det. För att jag vill det, inte för att jag är tvungen.
 
Ibland vrider och vänder jag nog på saker en gång för mycket, men visst är det ändå lite synd att vi har en tendens att döma på förhand och utgå från att andra vill detsamma som vi själva?
 
Men hur som helst så har coachen rätt i det han säger, och det stämmer in på mig. Jag vill bli allsidig, klara av alla övningar och fixa en tävling framöver kanske, och då måste jag öva på allt, inte bara det jag tycker är roligt. Men just idag bestämde jag själv och ja, då blev det enbart roligheter!
 
 
 
 

Lite, men bara pyttelite, provocerad

Jag skrev ju om mat och andras kommentarer på det man äter igår, och att jag inte kände mig provocerad av det. Det är få saker jag känner mig provocerad av men idag kunde jag ana en liten gnutta irritation. Men bara en liten liten. Nästan så där att jag fick leta på den lilla känslan för att känna den.
 
Efter passet i boxen, som för övrigt var jätteroligt men också jättejobbigt, förstås, pratade vi lite om det här med träning och vila. När ska man egentligen vila, och hur mycket, och måste man vila?
 
Nja, det där är ju beroende på hur man är som person, eller snarare hur man lever. Om du äter bra, sover tillräckligt, inte stressar och ditt liv bara är helt underbart så kan du säkert träna varje dag. Så länge du varierar din träning. Och lyssnar på din kropp så att du kan vila när den signalerar att den vill det.
 
Och så fortsatte diskussionen med diverse förslag om att man ska gå och lägga sig i tid, inte sitta framför vare sig dator eller tv precis före läggdags, och om man vet att man ska gå upp tidigt nästa dag ska bör man följaktligen lägga sig tidigare för att få sina timmar med sömn. Sömn sova slumra slappa...
 
Jaja. Jag skulle gärna lägga mig tidigare. Om jag hann. Om jag prioriterade bort andra saker som städning, jobb, familjemys och tv-tittande. Men på riktigt då? Jag har ju för tusan två kids som inte alls samarbetar med det här tänket. Och ja, må så vara. Jag har ju valt att skaffa barn och jag älskar dem över allt annat, förstås, men ändå kan jag inte låta bli att bli lite lite yttepyttelite provocerad av att det låter så enkelt för vissa, och att man bara "väljer bort" de delar av livet som är "besvärliga" och kan ställa till det. Det är väl ingen hållbarhet i det tänket? Sen var inte kommentarerna och diskussionerna ägnade till just mig antar jag, eftersom jag misstänker att de andra fyra INTE har barn, men ändå...
 
Gå och lägg dig i tid så återhämtar sig kroppen på bästa sätt och se till att sova dina timmar varje natt. Mm, det får bli min vision. Sedan. När barnen är stora. Eller är det då man ligger sömnlös av oro om nätterna?!
 
Hur mycket sover ni? Prioriterar ni sömn före alla andra sysslor? Blir ni störda i er skönhetssömn och försöker ni då "sova igen"? Och den allra viktigaste frågan, var köper man lite extra sömn om man känner att den man får inte räcker till?
 
Och ja! Sömnen är viktig. Det är bland det första jag kollar med mina kunder när de pratar om uteblivna resultat. "Sover du tillräckligt?" "Stressar du?" Så jag är väl inte bättre jag. Jag bara önskar att jag kunde sova. Att jag hade tid att sova. Och att jag ville sova.
 
18 galna men roliga minuter!
 
 
 
 
 
 

Funderar...

Det här funderar jag på idag;
 
Förnya medlemsskap i boxen? Ja! Vilken typ av kort? Vet ej.
 
Det är dyrt och eftersom jag har en tendens att vara rätt ombytlig känns det inte som att jag vill lägga ut för mycket pengar på något jag inte vet om/hur mycket jag kommer använda. Och eftersom jag lider av den där genen "göra tvärtemot" så kommer jag med all säkerhet tappa både ork och sug i en månads tid, om jag skaffar ett månadskort. Så kanske ett årskort, eftersom det är förknippat med mindre "tvång" och ger en stor frihet. Och även ett stort hål i plånboken.
 
Ska jag springa det där Marathon eller?
 
Vill jag? Håller kroppen? Är jag motiverad att träna inför det eller kan jag inte med att släppa på andra aktiviteter för att lämna plats för extra löpträning under våren? Och om jag ska springa, ska jag isåfall anlita en löparcoach? Det vore ju så roligt, men egentligen bortkastade pengar om jag ändå inte ska springa. Jag undrar om hon säljer helhetslösningar, med "fri från skador-garanti" och motivationspaket på köpet? Och hur stort hål i plånboken lämnar det?
 
Varför kommer det hela tiden mer snö?
 
Varför sover jag inte på nätterna?
 
Hur många pussar kan man ge sin snörvliga lillkotte som är hemma och snorar runt utan att bli förkyld själv?
 
Ja det var dagens funderingar det. Vad funderar ni på idag?
 
Vanlig frukost hos mig, äpple extra allt (granola, mandel, tranbär, kanel, solrosfrön...) och ett surdegsknäcke med Bregott och kokt ägg. Till efterfrukost blir det en kanna kaffe och lite nötsmör som sällskap till snorpussarna och funderingarna.
 
 
 
 
 
 
 

Övar strandposer

Om jag någon gång drabbas av "tankar som inte är så snälla mot mig själv," så sker det nästan uteslutande på söndagar, den dagen på veckan som jag har så himla svårt att gilla. Och idag hände det. För det mesta brukar jag inte göra något åt det utan bara härda ut. Jag vet att jag för det mesta vaknar nästa dag med en ny fräsch hjärna. Eller nja, kanske inte riktigt så, men med nya fräscha tankar i allafall.
 
Det finns tusen och en olika orsaker till varför min hjärna får spelet ibland och beter sig irrationellt, men det är inget jag tänker reda ut här. Det jag vill framföra är bara återigen att det är så viktigt att inte alltid lyssna på den där rösten i huvudet utan försöka se sanningen som den är. Att bara härda ut och ta det lugnt, och om det är nödvändigt undersöka vad man kan göra åt problemet. Jag har många gånger undersökt och löst problemet men det är inte heller något jag orkar älta här.
 
Så jag bjuder bara på den här bilden där jag efter dagens hemmaträning övar på strandposerna inför sommaren och inser att det nog inte är några större fel på mig ändå. Det är såklart bara en känsla men ack vad den kan vara jobbig ibland. Sara har skrivit om den idag hon med, så kanske har det varit något exceptionellt jobbigt över denna dag på fler platser...
 
 
 
Och precis som Sara skriver, det kan tyckas orättvist att gnälla när man står där med sina magrutor och larvar sig, men det har ju ingen som helst betydelse hur någon annan ser ut när man själv har en sån där gnälldag. Det kvittar ju om jag så skulle se bara sjukligt feta otränade människor, eller hur många som säger till mig att jag är snygg, vältränad och så vidare. Det är inte alls det det handlar om, utan bara den där Jante som slår rot i mig och för att uppskatta komplimanger från andra måste jag förstås först vara beredd att gilla mig själv. Som Lotta så klokt skrivit idag!
 
 
 
 
 
 
 
 

Spränger barriärer

Idag var jag på kalas. Igen. Jag var på kalas igår med. Vid lunchtid. Och åt så mycket att jag varken kunde eller ville äta mer på hela dagen. Idag hade jag tänkt mig en annan approach och packade ett äpple och en liten burk med mandlar i väskan. Väl på kalaset, när buffén stod där uppdukad och fin började jag tveka. Tänkte "äh, men det är väl lika bra att fika lite idag med, så äter jag bättre imorgon". Typ. Ja ni vet säkert hur tankarna går?!
 
Jag satte mig ner till bords och funderade en stund. Kom fram till att jag inte var ett endaste dugg sugen på fika och att jag inte alls behöver äta bara för att vara social och trevlig. Det är jag ändå ;-) Så jag hämtade helt sonika mitt äpple, skar upp det i fina klyftor och satte mig till bords igen.
 
Ingen frågade något, ingen kastade konstiga blickar. Och halvtimmen senare slängde en annan i sällskapet upp sin lilla låda, bestående av två ägg!!! Haha, jag umgås i normala kretsar tycker jag själv, men vi är visst ett par stycken som är lite speciella ändå?!
 
Så, jag tackade nej till lite fika. So what tänker ni. Det gör hon säkert jämt. Men nej, där har ni fel. Även min karaktär brister då och då och de senaste två månaderna har den rämnat totalt och aldrig liksom återhämtat sig. Förrän idag. Skönt. Det är kanske nu det vänder? Eller, det är kanske nu JAG vänder det? För ni vet väl att det inte vänder av sig själv. Det är liksom man själv som måste se till att det händer. Att det vänder.
 
Jag funderade lite mer på hur den här veckan varit och insåg att jag i måndags återbesökte boxen och deltog i ett pass. Bara så där. Och i fredags var jag där igen. Bara så där. Jag har också börjat på en yogakurs denna veckan. I torsdags tog jag mig i kragen och jobbade, fast jag varken ville eller var entusiastisk och faktiskt hade kunnat skjuta det på framtiden.
 
Jag spränger barriärerna den här veckan. Sannerligen. Det är nu det händer!
 
Sedan blev det förvisso pizza på restaurangbesöket med stora A ikväll. Verkligen inte det minst dåliga, som det var tänkt, men det var vad jag var sugen på och det är stor skillnad att välja något för att jag vill ha det, eller att bara äta enligt "låt gå-principen".
 
Nu vet jag att jag åtminstone kan stå över när det egentligen är just precis det jag vill och just den förmågan tänkte jag utnyttja lite extra framöver.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Hur mycket av varje?

Jag fick en fråga om det där med fördelning. Hur mycket jag äter av varje näringsämne och om jag på något sätt kollar av det då och då.
 
Helt ärligt, jag vet faktiskt inte. Jag har den där ShapeUp-appen på min telefon men nu var det längesen jag använde den. Jag gjorde det någon gång i somras har jag för mig? När jag körde lite striktare paleo. Sen tror jag att jag gjorde det någon gång i höstas? När jag kollar appen nu finns ingen historik sparad så det lär ju ha varit ett tag sen jag använde den.
 
Hur som helst så vet jag alltså inte exakta siffror utan jag föredrar att lita på min kropp. Eller lita på, jag lyssnar på den helt enkelt. Ibland blir det rätt, ibland fel. Vissa gånger vet jag inte om det är hjärnan eller om det är kroppen som säger något och då kan det också bli knas, men det är ju sådant jag lär mig av.
 
Jag skulle tro, baserat på tidigare erfarenheter, att jag ligger någonstans runt 30% kolhydrater, 30% protein och 40% fett. Kalorier runt 2500 kanske? Ibland mer, sällan mindre. Jag äter rätt mycket fett eftersom jag mår bra av det. Främst Bregott, jordnötssmör, oliver,  nötter, avocado, ost, fet fisk och så det jag steker i. Jag äter inte så mycket "riktiga" kolhydrater mer än bröd. Förut åt jag bara frukt och grönt som kolhydrater men jag gillar bröd och framför allt förenklar det min vardag så därför har jag återinfört det i min kost.
 
Jag är inte på något sätt livrädd för pasta, ris och annat, att jag inte äter det sker naturligt. Finns det i någon maträtt jag blir bjuden på äter jag det. Vill familjen absolut ha det lagar jag det till dem men väljer hellre själv något annat. Potatis och sötpotatis äter jag däremot och det är också en sådan sak som jag återinfört i min kost efter ett tillfälligt uppehåll. Samma är det med mejerierna. Jag är inte jätteförtjust i dem, förutom ost, men de förenklar min vardag och de gör ingen skada vad jag märkt så jag låter dem få finnas med på ett hörn.
 
Sen vet ni ju att jag skrivit om att min kropp mår bättre av paleo, alltså utan både bröd och mejerier, men min hjärna mår bättre med och just nu har hjärnan kopplat greppet om matchen. Kanske tar jag en period där kroppen får bestämma men just nu ser det ut så här.
 
Jag kan skriva ner vad jag äter om dagarna om någon tycker det är "intressant"? Posta det varje kväll som ett "dagens" under några dagar så får ni se hur alldeles precis vanlig jag är! Att jag inte äter "perfekt" utan på ett sätt som passar just mig. Att ena dagen inte är den andra lik, vare sig i mängd eller innehåll.
 
Gårdagens;
 
  • Ett äpple med tjugo (ungefär) mandlar, tre matskedar russin, tre matskedar tranbär, massa kanel. En tjock skiva mammabakat bröd med Bregott, en stor skiva skinka, två skivor ost 17% och två ägg. Te
 
  • En sked jordnötssmör, tre bitar lakrits, kaffe (strax efter frukosten, inte som mellis)
 
  • En banan och en proteindrink efter träningen (jag tar sällan pulver men måste verkligen bli bättre på att äta efter träningen så nu fick det bli så)
 
  • Ett hekto skinka, en näve färsk spenat, sju stora körsbärstomater, en halv boll mozarella (fullfet), en stor surdegsknäckemacka med Bregott, två smörgåsrån med Bregott, en sked jordnötssmör, tre bitar lakrits (de sista i burken) och kaffe. Inte en lunch jag skulle valt om jag haft möjlighet att välja men nu var det mer "äta något som är ätbart och detta var det som fanns".
 
  • Två kycklingburgare (egengjorda, på färs, ägg och kryddor), ett "fiber"hamburgerbröd, sallad, tomat, gurka, mozarella (fullfet), pesto (färdig, ej egen), soltorkad tomat.
 
  • En näve mandlar, en liten skål fruktsallad
 
En dag med lite mindre mat än vanligt, och därför blir det säkert mer idag. Det jämnar ut sig på sikt. Jag bryr mig inte så mycket så länge jag är mätt och glad, då anser jag att jag fått i mig det jag behöver.
 
Jag räknar ingenting, väger inte, mäter inte etc, men har uppskattat ungefärlig mängd så ni får en uppfattning. Och så kommer ni ihåg, att detta är vad JAG mår bra av. Vad DU mår bra av måste du själv hitta! Okej?!
 
 
 
 

Aha-upplevelse

Jag tycker många gånger att jag är ganska klok och insiktsfull. Att jag kan se saker från olika perspektiv och att jag är ganska medveten om hur jag fungerar och varför jag gör saker på ett visst sätt. Jag vet ju till exempel att jag inte gillar att ha mål, det har jag lärt mig genom en himla massa ouppnådda mål och stunder då jag agerat tvärtemot den plan jag gjort upp.
 
Förra veckan var det en person, en person med "riktig utbildning" inom området och alltså snäppet klokare än jag själv ;-) som sa till mig;
 
"Du är driftig och du är en person som gör. Du gör för att göra. Du drivs inte av att bli färdig och sen sitta och titta på resultatet. Du blir aldrig färdig utan det är att göra som är det viktiga för dig så när du har gjort något går du vidare och gör något annat. Du gör för att göra helt enkelt. Stämmer det?"
 
Hallelujah! Det var som ett enda stort hallelujah-moment att höra det där! Som jag har kämpat med att hitta svaret på vem jag är och hur jag fungerar. Att jag börjat finna det, och acceptera att jag inte blir färdig, att det inte är det som driver mig, att det inte är målet i sig utan själva vägen dit. Själva görandet.
 
Jag är en doer. Amen to that!
 
Och du, har du listat ut vem du är och hur du fungerar ännu? Med öppna ögon och öron brukar man kunna snappa upp lite saker här och där som hjälper en på vägen. Saker man kan reflektera över och använda sig av. Se inte saker som misslyckanden utan välj helt enkelt bara att göra på ett annat sätt nästa gång!
 
 
 
 

Felkoppling

Okej, skynda skynda. Lilla B som fortfarande är hemma och är sjuk har fastnat i soffan framför Babar. Kanske hinner mamma gör något vettigt, som att blogga, en liten stund?! Resten av dagen kommer gå enligt plan, att bara mysa, sova och se på tv.
 
Idag ska jag verkligen försöka "unna" mig en sån där vab-dag som man tänker sig att de ska vara när man jobbar. Alltså att man bara går runt i pyjamas och barnet är så där lagom sjukt och mest bara mysigt. Det är ju dessutom fredag, och både godis och glass finns i gömmorna. Härligt!
 
Det viktiga jag skulle berätta var att jag på något sätt är lite dum i huvudet. Det har ni kanske upptäckt vid det här laget?!
 
I höstas när vi var i fjällen låg jag i soffan, däst av godis och annat, och tittade på bilder från sommaren. Hur snygg och vältränad jag var till skillnad från då. Häromdagen tittade jag på bilderna från när vi var i fjällen och tänkte "åh vad jag var vältränad och deffad då". Bilden jag tittade på (nedan) är tagen dagen efter mitt lilla nervous break-down i godisskålen. Det säger sig självt, någonstans blir det en felkoppling då och då...
 
Fast visst är det väl så för de allra flesta? Att man har lite svårt att njuta av nuet? En del strävar framåt och är aldrig nöjda med det de har och vill ha det de aldrig haft, andra ser bakåt och avundas det de inte har längre. Suck...
 
För att stävja detta lilla issue låtsas jag nu alltså att det är sommar, och att jag sitter på altanen och tittar på bilderna från i vintras och tänker "damn it vad vältränad jag var!". Hehe, jag är inte dummare än att jag kan lura mig själv ;-)
 
 
Fast så här deffad är jag inte nu. Hur kunde jag någonsin tycka att jag INTE var i form då? Som sagt, felkoppling då och då... Tur man märker av när det skär så man kan jobba på att leda tankarna rätt igen!
 
 
 

Före och efter

Mellan de här två bilderna skiljer det... en sekund! Den vänstra är i det spändaste läge jag kunde uppbåda. Så väl så det nästan gav mig syrebrist. Den högra, i normalt tillstånd. Jo, det är sant! Förvisso lite uppblåst av broccolisoppa tidigare under dagen, men inte medvetet utspänd.
 
 
 
Hua! Jag får minsann sluta vara så mallig och prata på om mina ostbågar och att det är värt lite extra fluff, för nej, det är det inte! Inte när det känns så mycket åtminstone. Inte ens sambon förnekar det längre, men tycker att det är "så häääärligt med lite lovehandles". Bah! Inga handtag här inte. Inte ska jag behöva hålla andan, spänna allt vad jag äger och har, och ändå inte känna mig tillfreds? När jag vet att det för bara ett litet tag sen kändes så mycket bättre? Innan där fanns ett skyddande lager vadd.
 
Och jag önskar jag slapp skriva det här, men bara för att förtydliga; min kropp är min kropp och för mig är kanske fem kilo eller centimeter mycket, för någon annan handlar det om 25. Vi är olika och vi har olika målbilder, tankar och så vidare. Jag anser mig vara frisk och hälsosam och strävar inte efter någon slags mager anorektisk kropp men kan ärligt säga att jag inte är överförtjust i de här nya hållbara handtagen jag skapat. Så jag vill helt enkelt bara tillbaka till där jag brukade befinna mig. Där handtagen var en nypa, inte en näve.
 
Så, inte ens jag kan alltså äta vad jag vill när jag vill. Det finns det tydliga bevis för. Synd, för det har ju varit rätt trevligt att fika tre dagar i veckan, äta godis var och varannan kväll och fylla på förråden med bröd, pannkakor, ost och annat gott.
 
Häromkvällen när vi åt soppa och pannkaka till middag öppnade sambon ugnen för att ta ut pannkakorna och sa häpet "va? Vad mycket du gjort. Ska DU äta samma pannkakor som OSS? Kors i taket! Håller du på att falla innanför ramarna igen?".
 
Skämtsamt förstås, men ändå. Jag ryckte på axlarna och tyckte "vadå, jag äter väl alltid så här?". Men nej, när jag tänker efter så brukar/brukade inte en dag bestå av smörgås till frukost, latte och scones till mellis, rester till lunch och så pannkaka, sylt och grädde till middag. Och på det lite annat smått och gott. Några bitar lakrits, några rutor choklad.
 
Äh, det är ju ganska självklart att det inte håller i längden. Eller jo, det gör det ju, om jag hade stått ut med handtagen i storlek medium, vilket jag alltså inte gör. Jag gillar att hålla dem någonstans kring x-small/small. Så den här perioden av gotte, som när jag tänker efter inleddes kring min födelsedag i november, fortsatte med advent, jobbfest, lucia, kalas för sambon, kalas för stora A, jul, nyår, kalas för syrran och lite allmänt kalasande för mig själv nu och då förklaras nu vara ÖVER. Slut. Förbi. Passerad. Hängde ni med?
 
Nu ska handtagen, inte bort, men förminskas något. Hur? Som vanligt inga särskilt uppstyrda mål och planer utan mer bara "det ska ske på något sätt, hur det blir får vi se". En hjälp på vägen blir att hålla gottet till fredagar, som det brukade vara "förr". Så kvällens planerade bjudmiddag blir något modifierad. Åtminstone för min del.
 
Jag ska snart skriva om det här med fördelning mellan näringsämnen, hur jag tänker i frågan. Det här var historien om tåget. Återtåget. Hur jag sakta gick tillbaka till hur jag brukade äta innan jag ens visste vem Olga var, innan jag var i närheten av att arbeta med träning och hälsa, innan paleo blev modernt, då, på den tiden när jag inbillade mig att jag var en unik skapelse som kunde äta vad som helst utan att det satte spår på min kropp. Då, när jag var purung och oförlöst.
 
En trivsam inbillning som uppenbarligen lever kvar till viss del men nu har det här tåget kört in i väggen och med en högljudd krasch förklarat att det tog stopp nu. Hit men inte längre. Fredagar duger fint, en dag i veckan. Det är trots allt i runda slängar 15% av en vecka, och 85/15 låter ju alldeles ypperligt bra.
 
Och Danny han bara sjöng och sjöng om hur Amazing jag var, men det kunde jag inte alls lyssna på... Vart då? VAR någonstans skulle jag vara Amazing? Lilla pojke, du vet inte vad du talar om... ;-)
 
 
 
 
 

Det där med paleo igen då.

Sen i somras har jag ju testat mig fram lite när det gäller paleos vara eller icke vara i mitt liv och nu äntligen vågar jag säga att jag kommit fram till svaret. Så här ligger det till;
 
Jag är en frisk hälsosam och ren människa när jag äter paleo. Min kropp mår väldigt bra av det och jag känner mig fräsch, funktionell och hel. Jag har energi som räcker långt och jag påverkas aldrig av blodsockerfall eller dylikt. Men...
 
Jag är en lyckligare människa när jag inte äter paleo. Alltså när jag äter bröd, lite mejeriprodukter som t ex ost och fet yougurt. Min hjärna mår mycket bra av att kunna gå ut på café eller restaurang och äta dagens utan att behöva "krångla". Jag är faktiskt så banal att jag blir lycklig av lite fredagsgodis eller ett paket Ben & Jerrys på lördagskvällen. Så bara är det.
 
Hur ska man då göra? Jag har varit inne på det förut. Ska man låta hjärna eller kropp styra, när de uppenbarligen vill olika saker? Jag tänker så här, att jag får göra det bästa av situationen. Jag mår lite tjyvens av för mycket mejeriprodukter och jag gör det definitivt av för mycket socker, men jag mår samtidigt väldigt bra av att kunna beställa en hederlig ost- och skinkfralla på fiket. Eller ta en dagens utan att behöva be personalen att ta bort såsen, potatisen och bönorna exempelvis.
 
Så, jag tar väl den gyllene medelvägen, som vanligt. Äter lite skit då och då, sådant som min kropp blir lite ledsen av men som gör hjärnan lycklig, och så äter jag sådant som både kropp och knopp gillar de allra flesta gånger. Det är helt enkelt det bästa för mig.
 
Och på sistone har jag lagt märke till vissa förändringar i mitt kosttänk. Jag gillar inte det extra fluffet som satt sig runt midjan och bakpå ryggen, det gör jag inte. Och nej, ni har säkert inte sett det eftersom ni sällan står i omklädningsrummet under neonljuslampor tillsammans med mig och kritiskt granskar mig, men det finns där och det har ökat på sistone. Men ändå, jag kan inte låta bli att tänka att det är värt det, om jag får må så bra som jag gör nu!
 
Det ÄR värt lite daller här och där i utbyte mot en skål ostbågar då och då. Ja, så bara är det. För mig. Kanske ändrar jag mig om ett tag och då är det så då. Inget är konstant, inget är för evigt. Men just nu, just nu trivs jag ypperligt med att äta precis vad som helst när som helst, även om jag blir lite seg och trög och uppblåst av det.
 
Och bara för att förtydliga, ifall nu någon fick för sig några konstigheter, med "vad som helst när som helst" menar jag förstås ändå hyfsat "bra" saker på regelbundna tider. Jag har ju inte gått och blivit helt galen och frisläppt heller ;-)
 
Så för mig började det här året med en helt vanlig frukost, till följd av en helt vanlig lunch och sedermera  en helt vanlig middag. Och kanske kommer jag förändra något någon gång, men det funderar jag på då, inte nu. Enkelt va?!
 
Och jag fick även sätta ord på det här muntligt när jag hade en kompis över häromkvällen. En vän som inte nämnvärt bryr sig om träning och kost men vet att jag gör det. Jag föreslog att vi skulle dricka te och baka scones, det brukade vi göra förr. Hon frågade naturligtvis; "hm, jag antar att du inte går på den där... dieten... nu längre?". Hehe, nej, nu har jag bytt till sconesdieten ;-)
 
 
 
Lite ägg fick vi ändå festa till på, för att höja åtminstone få en skymt av protein.
 
 
 
 
 
 

Alla dessa fina krönikor.

Vart jag mig i bloggvärlden vänder står ännu en årskrönika i mina händer...
 
Det är så fint att läsa och se på alla bilder över det gångna året. Titta bara på Saras blogg och hennes bildkavalkad över 2012. Jag har sagt det förr men säger det igen, det går inte annat att älska den. Bloggen alltså!
 
Nåväl, nu skulle det här inte handla om just Sara, utan om mig, och min syn på det där med att summera det som skett. Det är nämligen inte alls min grej! Eller, jo det är just vad det är. Egentligen. Precis som jag älskar att planera, organisera och strukturera upp framtiden borde jag väl vara lika frälst i att gå tillbaka och se vad jag genomfört.
 
Men se det är jag inte. Och när jag planerar för framtiden är det ju sällan jag följer upp det ändå. Jag bara gör. Som jag konstaterat tidigare. Jag har funderat en del kring detta, och varför jag gör (inte gör) så här. Jag tror jag börjar närma mig, kanske inte ett svar, men ändå någon slags förklaring till det hela.
 
Och återigen är det det sunda förnuftet. Den lilla stenen ni vet? Jag tror att det är den som ligger bakom hela det här "titta inte tillbaka, skriv inte ner vad du tränar, planera inte så mycket, jämför inte dina prestationer med vare sig dig själv eller någon annan". Jag tror den gör det av välvilja. Som ett försvar.
 
Under min "sjukdomstid", när allt var svart eller vitt, stort eller litet, tjockt eller smalt och så vidare, då var listan min bästa vän. Allt, precis allt, skulle planeras, skrivas ner och gjordes det inte på papper så skedde det i hjärnan. Det lever fortfarande kvar till viss del och än idag kan jag någon kväll komma på mig själv med att rabbla mantrat "frukost, mellis, lunch, mellis, middag, kvällis" i hjärnan. Som för att bokföra dagens inkomster.
 
Jag är ju väldigt emot att sätta upp mål, att skriva ner vad jag gör, att föra träningsdagbok, matdagbok, väga/mäta mat, väga/mäta mig själv, använda diverse appar för att mäta mina resultat, pulsklocka och så vidare. Inte ens när jag sprang Tjejmilen i höstas hade jag koll på klockan. Jag tänkte att jag springer väl ändå mitt bästa, vad spelar det då för roll vad tiden visar?
 
Och allt det här är nog ett försvar. Att inte hamna i det där tänket svart eller vitt igen. Jag är nöjd med mitt år och jag tittar tillbaka då och då, när jag minns saker, när jag letar gamla inlägg att länka till eller när någon påminner mig om något. Men jag vill helt enkelt inte summera. Jag vill inte se allt jag gjort eller inte gjort. Jag vill inte sätta press på mig själv att framtiden ska bli si eller så. Jag bara är. Precis som vanligt. Och det allra bästa av allt är att jag äntligen börjar acceptera mig själv och den jag är. Hitta hem mer och mer. Jag måste inte göra en tillbakablick bara för att "alla andra gör det". Och det är väldigt skönt att veta det. Att det är okej att jag är jag. Både inför andra, men allra mest inför mig själv.
 
Sen tycker jag förstås att mina kunder, och ni, ska regga er träning om ni gillar det, mäta er varje fredag om det peppar er, ta tid på löprundan varje gång och så vidare, så länge ni trivs med det. Att jag inte gör det handlar ju uteslutande om mig.
 
Men för att ändå spara fina stunder det kommande året, och snabbt kunna plocka fram just dem funderar jag på att testa Saras braiga idé!behöver jag inte gå tillbaka, gå igenom, summera eller ens reflektera. Jag kan bara plocka upp alla lappar nästa nyår och så ligger det en massa bra saker framför mig. Svart på vitt, hehe.
 
Exakt ett år sedan, när jag övade inför kvällens runtsvassande i klackar. Som visade sig bli mycket kortvarigt. De åkte av så fort alla gäster anlänt och i år åker de inte ens på. Platta skor är bra när man ska jaga barn. Och skönt för vaderna!
 
 
 
 
 
 
 

Mål och visioner

För ett par kvällar sedan hade vi en djup diskussion här hemma, jag och sambon. Vi pratade om mål och visioner. Försökte strukturera upp mitt nu ganska så röriga och intensiva liv och jag fick snällt inse att det inte går att träna sex pass i veckan, yoga tre gånger, jobba tre dagar som lärare, två dagar som coach, fyra kvällar som detsamma, tjäna mycket pengar utan att jobba, leka med barnen, läsa böcker, städa och fixa hemma och ja, allt det där andra som jag vill göra. En förhoppningsvis hållbar plan är nu på gång, men det jag mest tog med mig från diskussionen var ännu en lärdom om mig själv:
 
- Vad har du för mål? Alltså vart vill du komma?
- Ingenstans. Jag har inga mål.
- Men varför gör du allt det här då?
- Öh? För att det är roligt. För att jag vill.
- Men vad är målet med t ex träningen? Företaget?
- Äsch jag vet inte! Jag vill inte ha några mål.
- Nej, okej. Men allt det här du vill göra då, vad är det om inte mål? Det är ju hur många mål som helst!
 
Så där fortsatte diskussionen ett tag, tills jag kom på att jag har inte mål, jag har visioner!
 
Jag är som den där personen som bestämde att vi ska ha en nollvision i trafiken. Eller som den som hittade på att alla elever ska nå målen i skolan. Det är i princip omöjligt, men det spelar ingen roll, för det är det vi jobbar för att nå. Någon gång kanske det händer?
 
Så är mitt liv också! En vision! Jag ser framför mig hur jag står på händer helt kontrollerat, hur jag gör tio chins, hur jag fixar ett par hspu, hur jag springer marathon, hur jag blir mjuk och vig av yogan och så vidare... Men mål? Nej!
 
Ett mål är något som garanterat kan uppnås, en vision mycket större än så. Det är en önskan, och man behöver inte hela tiden jobba så medvetet för just en vision, utan kan ha flera på gång samtidigt och det är just det jag gillar. Att inte tänka så mycket på det utan helt plötsligt bara händer det! Visst, jag har arbetat för det under tiden. Men inte så medvetet och inte för bara just det.
 
Och lyssna bara på ordet. Vision. Vision. Vision. Det är vackert, mjukt, oförutsägbart och alldeles alldeles underbart. Så nu tar jag med mig alla mina visioner in i det nya året och så får vi se vad som händer helt enkelt.
 
Har ni visioner eller mål, och tycker ni att det finns någon skillnad mellan de båda?
 
 
 

En massa tankar om då, nu, spöken och känslor.

Så här såg jag ut för ett år sedan ungefär (vänstra bilden). Visst var jag lite smal va? Inte för att jag på något sätt är motsatsen nu, men lite fluffigare är jag allt. Inte så tanig och mager utan mer muskulös, stabil och STARK!
 
För ett år sedan kunde jag inte göra en enda pullup. Jag kunde heller inte få kontakt med min transversusmuskel, den inre, den som stabiliserar ryggraden vid tunga lyft. Jag kunde inte stå på huvud helt av mig själv. Jag var inte i närheten av så kontrollerad i min kropp, jag kände den inte lika väl som nu, jag visste inte hur jag skulle bete mig vid skador, kände inte till mina svaga punkter.
 
Tänk så mycket som händer på ett år va? Och tänk så mycket som INTE handlar om vikt, centimetrar och utseende!
 
 
 
Ovanstående skrev jag igår och så kom jag på att jag nog borde kolla formen på bild. Det har ju trots allt gått ett år och det kunde vara roligt att se vad som hänt det året. Sagt och gjort. Och ja... ni ser ju själva. Det har inte hänt någonting! Jag ser EXAKT likadan ut! Förutom att jag är lite suddigare i år.
 
Vad vill jag nu säga med detta och dessa bilder? Jo att det ju verkligen är bevis för hur mycket vår hjärna styr vad vi ser och känner. Det ÄR möjligt att bli "tjock på en helg" men det sitter enbart i huvudet. Det är en känsla av missnöje som framkallas och den är oerhört stark. Så stark att den gör att vi ser något annat än sanningen i spegeln. Som gör att vi känner något annat än styrka och stolthet över våra kroppar. Fascinerande men också otäckt.
 
Nu var det ju inte så att jag på något sätt gick runt och trodde att jag var "tjock". Men lite mer fluffig var jag nog allt. Så där ett par-tre centimeter extra runt midjan. Äsch! Var fick jag det ifrån? Identisk stämmer väl mer överens? Och det var verkligen inte så att det ändå skulle stört mig på något sätt. Jag är ju mycket starkare, och min träningskurva har gått spikrakt uppåt det senaste året, om man ser till både prestation och nöje.
 
Hur gör man då, för att undvika att falla offer för dessa hjärnspöken som gärna kommer och hälsar på, säg... söndagkvällar. Jo, man sparkar bort dem! Man tar sig i kragen och talar om för dem att man vet att de bara skojar med en, vill ställa till det för en, skapa oordning och provocera. Och så fortsätter man fokusera på att man är stark, glad och stolt över att man tar hand om sin kropp.
 
Man behöver inte springa och fotografera sig i tid och otid, och verkligen inte väga eller mäta sig. Det ska räcka med att framkalla en känsla. En känsla av att man är nöjd i sin egen kropp. Ja, det finns alltid saker man kan fixa till, förbättra, förändra. Men i grund och botten ska man vara nöjd.
 
Och det kan vara svårt att hitta den känslan om man är otroligt missnöjd med sin kropp, men då gäller det att fokusera på vad man vill förändra, starta den förändringen och redan i början försöka lära sig att tycka om sig själv, för jag lovar, allt går så mycket lättare då! Det kan räcka med några veckor för att komma på banan och hitta den här "bekvämligheten", att våga lita på att "ja, nu är jag igång, det här kommer gå vägen. Jag är BRA!", och så kanske det tar ett par veckor extra för att hitta den omtalade balansen. Men det går. Alla kan! Ja, även du!
 
Poängen med hela alltihop; att tycka om sig själv för den man är, att förändra det man vill förändra men ändå tycka om sig själv i grund och botten. Det är viktigt. Jätteviktigt. Hur ska du kunna låta någon annan tycka om dig om du inte gör det själv?
 
Skriver ni under på det?
 
 
Men hey...! Kolla här då. Baksidan. Wooohoooo!!!! Som jag jobbat på den där rumpan, och som det gett resultat!!! Den är ta mig tusan en halvmeter högre upp!!! Ja, där försvann Jante. En ögonblickshändelse ;-) Och kom då ihåg, jag har ÄLSKAT min kropp hela det här året, och som tack för det har jag äntligen fått en "inte så hängig" rumpa.
 
Och att jag är knallröd på höger skulderblad är för att jag rullat på min älskade bandyboll för att stävja lite protester från musklerna där under.
 
 
 

Det man inte vet...

Mår man visst dåligt av! Ni vet, man brukar säga tvärtom, "det man inte vet mår man inte dåligt av", och då kanske mest i klyschiga sammanhang som när någon varit otrogen och vill förklara för sina vänner att "äh, det där är ingen big deal, det behövs inte talas om".
 
Nåväl, det här handlar gudskelov inte om otrohet, utan om själva talesättet. Att JAG, mår dåligt är att ta i, kanske snarare ägnar en tanke eller två, åt det jag inte vet. Och det andra inte vet.
 
Så här. Jag tränar ju hipp som happ inte i boxen längre. Och jag börjar se ett mönster. Jag tycker det är jätteroligt, jag tränar massa i boxen och sen tar det bara stopp en dag. Fast jag märker inte stoppet förräns efter någon vecka eller två. "Nämen oj, har jag tagit en paus från boxen nu?". Jag tror inte det här är så ovanligt, jag tycker mig ha uppfattat fenomenet hos flera andra bloggare.
 
Det blir mer och mer gymträning och andra aktiviteter och ju längre tiden går desto jobbigare (mentalt, inte fysiskt) blir det att ta sig tillbaka till boxen. Man är ju aldrig anonym där på samma sätt som på ett gym. Sådär att man kan komma och gå som det passar. Man går ju på en klass, och det finns ett tak på antalet medlemmar(200 i min box) så det kan liksom inte finnas hur många som helst ansikten att hålla koll på.
 
Och det är nu vi kommer till kärnan. Att ALLA andra 199 personer tränar MINST 4 pass i veckan i boxen. Det är bara JAG som aldrig är där nu för tiden. De andra har jätteroligt och tror säkert att jag slutat träna. Att jag sitter hemma och glor. Medan de alltid tränar och bara blir bättre och bättre och bättre och nej, nu har ju jag tappat så mycket att det är ingen idé att någonsin gå tillbaka.
 
De andra medlemmarna är ALDRIG skadade eller förkylda. De kan alltid prestera på max. De har inte sjuka barn, de lider inte av sömnbrist, de funderar inte på paleo eller ej och de har inte ens problem att cykla i snön.
 
Förstår ni nu att jag visst "mår dåligt" av det jag inte vet? Och det är ju för att jag skapar en egen sanning. Dels en sanning av hur DE är, men också en sanning av hur de tror att JAG är. Fnissar lite åt mig själv, som vanligt. Visst är man (för det är väl inte bara jag som lider av "nu missar jag allt och ingen kommer ihåg mig-syndromet"?!) lite tokig då och då?
 
Och som vanligt, de dagar jag är hemma verkar min hjärna spinna loss totalt så det kan ju inte på något sätt vara bra för mig att vabba och hålla på, eller hur?! Och det värsta, det blir ännu en vab-dag imorgon...
 
 
                                           
 
Och när hon i sinom tid återvände till boxen hade ALLA tjejer lärt sig muscle up och ALLA hade också börjat träna i minikläder!
 
 
 
 

Vadå prioritera? Jag kan göra allt!

Vet ni vad mitt största problem med att jobba som coach och personlig tränare är? Och det visste jag redan innan jag drog igång hela det här projektet.
 
Det är inte att leva upp till något. Att leva som man lär, eller att vara "så himla nyttig hela tiden". Jag känner inte att jag har några krav på mig gentemot någon annan. Visst, en vältränad kropp är ett bra signum och en schysst marknadsföring, men så länge man mår bra på insidan så lyser det igenom och även utsidan ser fin, frisk och hälsosam ut, oavsett antal kilon eller synliga magrutor man bär runt på.
 
Nej, det jobbigaste är att "ingen vet bättre". Alltså, det är klart att det finns personer som gör det. Det finns många tränare som har gedigen erfarenhet och enorma kunskaper. Flera tusen personer som besitter mycket större kunskaper än jag. Men det spelar ändå ingen roll. För även om jag skulle bli erbjuden att träna med någon av Sveriges kändaste och "bästa" pt's så skulle jag ju ändå vilja ha ett finger med i spelet. Inte lita fullt ut på att det de ordinerar mig att göra verkligen är det bästa. Kanske ändra och justera lite på egen hand, i smyg.
 
Det är resultatet av mycket kunskaper, perfektionism samt kontrollbehov. Det går fint att säga till andra "lita på mig, gör som jag säger så blir det bra", men till sig själv? Nej... Som att en tandläkare säger till sina patienter att borsta tänderna två gånger om dagen, men själv borstar fyra, för säkerhets skull. Och Betty, så är det väl inte?!
 
Problemet kvarstår, och jag undrar lite hur jag ska bete mig när inte ens det bästa duger? Jag bläddrar vidare i mina magasin, samlar inspiration, planerar bra pass, klurar på upplägg och ja, delar med mig av det till er och mina kunder. Vad jag sen gör själv på gymmet, ja det kan man aldrig riktigt veta...
 
Och så borde jag kanske börja i just den där änden jag råder mina kunder att börja. Att sätta upp ett mål. ETT mål, inte hundra. Inte att springa marathon, börja med längdskidor, gå på yogakurser, köra crossfit, lära sig handstående, träna styrka och introducera hemmaträningen igen. Samtidigt. Oavsett om jag ser det som mål eller ej så kanske tiden inte räcker till?
 
Tänk ändå, jag får se det positiva i det; det finns ju människor som inte har ett endaste mål. Jag har hundra, och kommer att nå dem alla i sinom tid. Bara jag kan sortera upp dem lite...
 
Nu ska jag gå in och läsa Cillas kloka inlägg om livet och allt det där man vill ska få plats där i, ännu en gång. Och påminnas om att det kanske, men bara kanske, faktiskt är så att man måste prioritera. Att man inte kan göra allt på en gång. Att man måste inse att tiden är begränsad och inte räcker till. Och med man menar jag jag. Och prioritera, det är ett av de sämsta ord jag vet ;-)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Situationsanpassad

Vet ni, nu när det närmar sig jul och det är en himla massa glöggmys, adventsfikor och julbord, då gäller det att tänka till lite extra. Att göra sina medvetna val och inte bara halka in i något gammalt mönster. På något sätt utvärdera sig själv lite då och då.
 
Jag har ju min balans, vet vad jag mår bra av och så vidare. Men ändå. Det finns fortfarande med några personer och situationer där jag liksom glömmer bort det! Där jag halkar in i gamla hjulspår och bara rullar på enligt, ja knappt ens gammal vana, eftersom jag ju har "nya gamla vanor" eller hur man nu ska säga. Men som om jag blir ett barn igen. Jag tänker inte. Jag väljer inte. Jag varken ser, hör eller gör. Det bara sker.
 
Så där som en del kunder skriver ibland; "jag vet inte varför det blev så dåligt i helgen. Jag bara åt en massa godis och chips utan att tänka på det."
 
Som om handen gick till skålen av sig själv? Nej knappast! Det är bara det att man glömmer bort sig själv någonstans på vägen och då gör kroppen som den vill. Det lilla sockermonstret i hjärnan rattar in frekvens "äta äta äta socker" och ja... Det bara sker.
 
Jag ser det inte som något problem, dessa situationer, utan mer som en intressant företeelse. Hur jag bara frångår det som är jag. Och så jobbar jag förstås vidare på att inte upprepa det, för jag vill helt enkelt inte ha det så.
 
Men tänk ändå, vad ballt det vore om det skulle ske på andra plan också? Alltså i andra situationer. Att jag bara blir någon annan. Kan något jag inte kunde nyss. Gör något jag inte brukar göra. Utan att ens vara medveten om det.
 
Som om jag skulle bli hockeyspelare och lira skjortan av Foppa så fort jag närmade mig en hockeyrink. Inte så troligt va? Eller att jag helt plötsligt skulle kunna dyka och ta mig fram hur som helst i bassängen när jag åker till badhuset med barnen. Har inte hänt hittills, men vad är det dom säger?
 
Helt plötsligt händer det...
 
 
Nej, nu har jag glömt bort igen... Vad var det nu jag brukade välja?!
 
 
 
 

Realist javisst?

Jag står och steker färsbiffar och fixar rotfrukter. Vilket inte alls har ett dugg med detta inlägg att göra. Men så tänkte jag på en sak. Att jag skulle vilja yoga idag.
 
Och jag har tid om jag tar mig tid, jag har bara så svårt att förstå det där med att yogan skulle vara "riktig" träning. Kanske för att jag inte "kan" den ännu och därför, med all rätt, måste lägga en del tid på att öva upp mig lite. Men så var det väl även med benböj, armhävningar och burpees en gång i tidernas begynnelse? Eller föddes jag som ett fullfjädrat burpeeproffs?!
 
Hur som. Jag fantiserade lite om fina yogakläder, som de här byxorna från Hildur.se eller den här toppen från My Karma. För man behöver ett par alldeles särskilda byxor för att yoga. Det har jag sett i affären. Varför skulle det annars finnas kläder där det på lappen står "yoga"? Det förstår ju vem som helst att de kläderna går det enbart att yoga i. Och inte kan man yoga UTAN dessa speciella kläder. Väl?
 
Jo men så tänkte jag att jag skulle ha en sån där liten belöning. Ni vet, en morot. Inga specifika mål eller planer, mer bara att "när jag gjort det här händer det här".
 
Och så tänkte jag vidare och kom fram till att efter fem genomförda pass skulle jag få gå till affären och köpa en långärmad gosig "yogatröja" (som med all säkerhet enbart kommer användas på vägen till och från passet, och på vägen till och från vardagsrummet när jag kör hemma, men ack så viktig är den. Varför skulle den annars hänga där i affären, så lockande?). Efter tio pass klicka hem ett par byxor, och efter femton pass en yoga-dvd.
 
Så långt ganska bra. Eller hur? I mitt huvud tänkte jag att detta skulle ske på onsdag ungefär. Alltså att jag skulle få köpa den där tröjan. Kanske beställa byxorna redan nu, så att de hinner komma till helgen? Och dvd:n är väl också lika bra att skicka efter, när jag ändå håller på.
 
på fredag, om allt går som planerat, har jag fått mina belöningar. Och på fredag kommer jag ha genomfört hur många yogapass då? Ett?
 
Ibland måste man skratta åt sig själv! Jag insåg dumheten i detta när jag funderade på hur mycket tid jag vill och kan lägga på yoga varje vecka. Max två pass. Jag vill inte uppoffra för mycket eller byta ut den vanliga träningen och jag har ännu inte hittat den där affären där de säljer tid. Så... Får jag till två pass i veckan kommer jag att ha genomfört mina fem pass vecka 50, dvs luciaveckan. Tio pass har jag klarat av lagom till nyår och femton pass i mitten på januari.
 
Men ser ni, så långt sträcker sig inte min hjärna i planerandet och det är väl just här skon klämmer. Jag vill göra NU! Alldeles nu på en gång. Eller helst igår. Jag vill vara i mål innan jag ens startat. Som sagt, man får skratta... Jag lär mig åtminstone fortfarande om mig själv, och inser mer och mer hur jag fungerar och kan då anpassa det mesta så att det passar just mig.
 
Och slutpoängen av detta långa flummiga inlägg måste väl vara att det alltså är bättre att jag redan nu beställer hem byxor, skiva och springer till sportaffären och skaffar den där tröjan? Så att jag liksom kan komma igång med yogan någon gång?!
 
Någon som känner igen sig eller är det bara jag som är så här knasig, och till och med vet om det!
 
 
 
Haremsbyxor i ekologisk bomull
 
Kanske kan jag räkna antalet hundar istället? Så om jag skyndar mig och gör femton "stående hunden" nu så är jag värd en massa belöningar?!
 
 

Med glimten i ögat

Hm, jag undrar en sak som någon av er kanske har svar på? När man köper en wrap på Blueberry, alltså det där fräsiga stället i Stockholm. Vad är då själva wrapen gjord av? Den påminner ju väldigt mycket om en "vanlig" wrap. Alltså en sån där som de flesta äter till tacosen på fredagsmyset.
 
Men Gud bevare mig väl! Så kan det väl ändå inte vara?! Att det är riktigt bröd!! Alltså gjort på, typ, mjöl?! Som en helt vanlig wrap. Som en sån man kan köpa på ICA. Nej så kan det väl ändå inte vara?
 
För varför skulle det då vara helt okej att betala svindyra pengar för en wrap fylld med kycklinggegga och känna sig helt överlycklig över att man fått handla på Blueberry, men inte äta brödet när man gör helt vanliga fajitas hemma?
 
Nej här ligger garanterat en hund begraven! Kan ni förklara för mig varför jag gladeligen äter Blueberrywrapar men inte wrapar ett endaste dugg när jag är hemma, eftersom brödet ju är just... bröd!
 
För att undkomma min egen dumhet tog jag idag ett av bröden till min hemmagjorda wraplunch och fyllde det med kyckling, avocado, salsa, oliver och tomater. Och än så länge lever jag ju ;-)
 
Sen hör det inte till det normala att jag äter bröd överhuvudtaget, men det verkar bara så konstigt att jag hellre än gärna äter wraps från Blueberry, men inte wraps i mitt eget kök. Eller?
 
Hm, livsfarligt, ganska bra eller mest bara skit?! Billigt är det hur som helst...
 
 
 
 

Det är det mentala!

Jag skrev ju om det där med mål och träning i söndags, och fick en hel del smarta kommentarer på inlägget. Bland annat från en annan lärare, som skrev att hon (?) fungerar likadant när det gäller mål. Att hon också gillar att göra, och uppmärksamma framgångarna allteftersom utan att ha specifika mål. Och att det kanske är hennes undermedvetna som avsiktligt vill hålla isär jobb och fritid.
 
Och det var där någonstans det klickade till i min skalle! Det där med att hålla isär jobb och fritid har alltid varit heligt för mig! Jag umgås gärna med några kolleger någon gång ibland, men blir det för mycket, nej då blir jag trött och vill inte vara med. Det var ju precis samma sak när jag började i boxen! Det var roligt till en början, men sedan upplevde jag någon slags press att jag var tvungen att "leva crossfit" och tillbringa all min lediga tid i boxen, och då slutade jag. Tills jag kom på att det ju går alldeles utmärkt att träna, vara social och ha roligt när man är där, för att sedan åka hem till sin familj och vara mamma, sambo, vän och allt annat man är.
 
Jag undviker således att "gegga ihop" allt i mitt liv, utan vill ha ganska tydliga gränser för vad som är vad.
 
Och så funderade jag ännu lite mer. Ovanligt va?! Och kom fram till att för mig är det inte själva träningen som är det viktiga. Alltså det fysiska. Själva ansträngningen. Jag har ju inga specifika mål, jag behöver inte tvinga mig att träna, jag har inga måsten och jag strävar inte efter att nödvändigtvis bli bättre. Jag tränar för att jag mår bra av det. Och för att jag ska må bra av träningen är det den mentala biten som måste klaffa.
 
Jag kan inte, och vill inte, träna "bara för att träna". Jag vill inte göra hundra burpees, springa en runda eller göra några tabatas bara för att ha gjort något. Jag vill inte träna hemma om jag inte kommer iväg till gymmet, bara för att det är bättre än inget. För det är det inte för mig!
 
För mig är inte "all träning bättre än ingen". Jag har mycket högre krav än så. Jag vill KÄNNA!
 
Jag tränar inte för att komma i form, för att gå ner i vikt, för att bli starkare eller snabbare. Jag tränar för att min kropp mår bra av det, för att jag tycker att det är roligt och för att kicken det ger mig, att bli både starkare och snabbare, utan att ha det som ett egentligt mål är helt underbar.
 
Men jag måste få känna. Träningen måste ge mig den där känslan. Min själ måste vara närvarande och bli berörd. Och det blir den inte om jag inte är hundra procent närvarande. Om jag tänker "all träning är bättre än ingen", för då får jag inte det jag är ute efter. För mig spelar således inte hundra burpees någon roll, om jag inte var närvarande när jag gjorde dem. Känslan av att ha gjort något jobbigt räcker inte. För det är ju inte enbart det fysiska jag är ute efter.
 
Jag vet inte om ni hänger med på vad jag menar, men kortfattat ungefär så här; Jag tränar inte för att jag måste, jag tränar för att jag vill. Jag tränar inte för att bli bättre, det blir jag ändå. Jag tränar inte för att någon annan säger att jag borde, utan för att jag själv älskar det. Och jag tränar för att bli berörd, både fysiskt och psykiskt, hur konstigt det än kan låta. Så när någon säger till mig att det väl är bättre att jag hinner träna litegrann än ingenting är jag inte så säker på att jag håller med, om det innebär att jag går miste om den där känslan. Då är jag hellre helt utan och väntar till nästa tillfälle.
 
Någon som känner igen sig i mina grubblerier? Att det inte bara är själva "träningen" som räknas, utan mer känslan?
 
 
 
 
 

Mera söndagstankar...

Söndagar är den dag jag gillar allra minst av veckans dagar. Jag tänker och funderar mycket och allt känns grått, trist och långtråkigt. Jag har aldrig ansträngt mig jättemycket för att göra något åt det så jag antar att jag inte lider alltför mycket ändå? Kanske är det en slags underliggande avslappning efter passerad vecka och uppladdning inför den kommande?
 
Jag tänkte på några kommentarer och mail jag fått under helgen, angående anmälan till Blogger Boot Camp.
 
Några stycken har nämligen skrivit och berättat att de gärna skulle vilja gå, men inte vågar. Andra har anmält sig, men känner sig ändå obekväma. Varför? Jo för att "alla andra" är så himla vältränade och på något sätt kommer se ner på dessa tjejer och undra vad de egentligen gör där, när de borde sitta hemma i soffan och moffa i sig chips. Ja, ungefär så.
 
AAAAAAAAAAAAAAAAH!!!!!!!!!!!! Jag blir galen! För det första blir jag galen om någon ens i närheten av förmedlar en känsla, ett uttryck, en åsikt eller vad som helst som är menat att få någon att känna sig underlägsen. Varför vill någon göra så? Varför varför varför? Det är helt oacceptabelt, även om personen som uttrycker det anser sig skämta. Det är INTE roligt att göra sig rolig på andras bekostnad.
 
För det andra blir jag galen av att veta att några tjejer känner så här, trots att ingen någonsin försökt få dem att känna så. För så kan det ju vara. Att det är något egenskapat. Och det allra värsta, att de tror att det är okej att känna så! Det är det inte! Ingen ska behöva oroa sig över att inte passa in på grund av utseende eller grad av vältränad kropp.
 
För det tredje blir jag ännu lite mer galen av att vi gör så här. Nedvärderar oss själva. Jag skriver vi och oss, för att det ofta gäller tjejer/kvinnor. Vi lägger ner oss själva och tycker att det är okej att någon annan sparkar på oss.
 
Jag skulle kunna tänka så här;
 
"Åh, nu är det fyra månader kvar till Blogger Boot Camp och nu måste jag verkligen skärpa mig. Nu måste jag sluta äta onyttigt och verkligen träna stenhårt. För tänk om man ska duscha där? Tänk om någon ser att hela min rumpa är full av celluliter? Och tänk om jag lägger på mig några kilon, då kanske folk tycker att hela jag är en bluff. Att jag ju inte alls är sådär vältränad som det ser ut som på bloggen. Och tänk om någon tycker att jag är helt värdelös på latinodansen? Och skrattar bakom ryggen på mig? Och ännu värre, tänk om jag fastnar på någon bild och ser helt patetisk ut och inte alls som att jag hör hemma där? Och ja, tänk på alla de bloggare som är där som ju är så himla mycket bättre än vad jag är!"
 
Ja, så skulle jag kunna tänka. Men tror ni att jag gör det? Nej, det är såklart jag inte gör! Och visst, liknande tankar kan fladdra förbi någon gång, men så fort de närmar sig så slår jag bort dem och säger till mig själv
 
"Skärp dig! Du åker väl för tusan inte dit för att visa upp dig? För att vara någon slags perfekt skapelse utan själ? Du åker väl dit för att ha roligt? För att bjuda på dig själv och ta del av alla andra som gör detsamma! För att träna tillsammans med massa andra härliga tjejer (och killar?!). Och det är högst normalt att ha celluliter, och det är högst normalt att ha grymma armar men ett par centimeter fett i midjan. Och hur som helst så har det inte den minsta betydelse överhuvudtaget!".
 
Vi är där för att vi har varsin kropp och för att vi vill använda dem. Eller hur?! Spelar roll hur de ser ut...
 
Och ja, det finns säkert någon som suckar där hemma nu och tänker "det är lätt för henne att säga". Och ja, det är det! Men inte för att jag på något sätt är perfekt, för det är jag inte! Och det är inte du heller. Men vi har alla fina och bra sidor, och det är dem vi ska lyfta fram! Vi ska vara stolta, våga ta plats om vi vill det, aldrig känna oss mindre värda än någon annan, inte ens jämföra oss med varandra.
 
Jag är mitt bästa jag, så är du ditt bästa du. Okej?! Och så ses vi i Stockholm i mars, eller hur ;-)
 
Och mitt i allt detta funderande minns jag en händelse för sisådär tio år sedan;
 
Jag sitter i ett rum tillsammans med åtta andra tjejer/kvinnor i varierad ålder. Vi diskuterar hur vi tänker när någon ser på oss extra länge när vi går på stan. Om en person vi möter tittar till lite extra på oss, vilar ögonen på oss, sveper med blicken över oss eller kanske rent av råstirrar ut oss.
 
Alla, varenda en av de andra, svarar "de tänker att jag är tjock och ful". ALLA! Jag gråter faktiskt fortfarande lite inombords när jag tänker på det. Och så blir jag lite mer arg och galen. För att det är så här. För att det i ett rum sitter en massa tjejer som alla inbillar sig att människor som ser på dem tänker elaka fula tankar om dem.
 
Vad jag själv svarade? Tja, att de antagligen tyckte att jag hade fin jacka, snygga skor, att jag var fin, eller kanske att jag hade rufsigt hår. Men att de skulle tycka att jag var ful och tjock? Nej verkligen inte! Visst kan jag känna mig ful och tjock, men varför skulle någon annan tycka som jag känner? Och om nu någon skulle tycka så är det helt upp till den personen, och inget som jag tänker lägga någon energi på, för jag vet ju att det inte är sant!
 
Man brukar säga att skönhet ligger i betraktarens öga, och jag tycker att vi var och en har ett ansvar för att betrakta oss själva med ögon som talar om för oss att vi är fina, och att vi duger som vi är!
 
För hur ska någon se våra fina kvalitéer om vi inte ens själva ser dem?
 
Nu blev det, som ganska ofta, långt och flummigt, men visst är det viktiga tankar?! Hur vi ser på varandra, men också hur vi ser på oss själva!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tidigare inlägg