Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

En massa tankar om då, nu, spöken och känslor.

Så här såg jag ut för ett år sedan ungefär (vänstra bilden). Visst var jag lite smal va? Inte för att jag på något sätt är motsatsen nu, men lite fluffigare är jag allt. Inte så tanig och mager utan mer muskulös, stabil och STARK!
 
För ett år sedan kunde jag inte göra en enda pullup. Jag kunde heller inte få kontakt med min transversusmuskel, den inre, den som stabiliserar ryggraden vid tunga lyft. Jag kunde inte stå på huvud helt av mig själv. Jag var inte i närheten av så kontrollerad i min kropp, jag kände den inte lika väl som nu, jag visste inte hur jag skulle bete mig vid skador, kände inte till mina svaga punkter.
 
Tänk så mycket som händer på ett år va? Och tänk så mycket som INTE handlar om vikt, centimetrar och utseende!
 
 
 
Ovanstående skrev jag igår och så kom jag på att jag nog borde kolla formen på bild. Det har ju trots allt gått ett år och det kunde vara roligt att se vad som hänt det året. Sagt och gjort. Och ja... ni ser ju själva. Det har inte hänt någonting! Jag ser EXAKT likadan ut! Förutom att jag är lite suddigare i år.
 
Vad vill jag nu säga med detta och dessa bilder? Jo att det ju verkligen är bevis för hur mycket vår hjärna styr vad vi ser och känner. Det ÄR möjligt att bli "tjock på en helg" men det sitter enbart i huvudet. Det är en känsla av missnöje som framkallas och den är oerhört stark. Så stark att den gör att vi ser något annat än sanningen i spegeln. Som gör att vi känner något annat än styrka och stolthet över våra kroppar. Fascinerande men också otäckt.
 
Nu var det ju inte så att jag på något sätt gick runt och trodde att jag var "tjock". Men lite mer fluffig var jag nog allt. Så där ett par-tre centimeter extra runt midjan. Äsch! Var fick jag det ifrån? Identisk stämmer väl mer överens? Och det var verkligen inte så att det ändå skulle stört mig på något sätt. Jag är ju mycket starkare, och min träningskurva har gått spikrakt uppåt det senaste året, om man ser till både prestation och nöje.
 
Hur gör man då, för att undvika att falla offer för dessa hjärnspöken som gärna kommer och hälsar på, säg... söndagkvällar. Jo, man sparkar bort dem! Man tar sig i kragen och talar om för dem att man vet att de bara skojar med en, vill ställa till det för en, skapa oordning och provocera. Och så fortsätter man fokusera på att man är stark, glad och stolt över att man tar hand om sin kropp.
 
Man behöver inte springa och fotografera sig i tid och otid, och verkligen inte väga eller mäta sig. Det ska räcka med att framkalla en känsla. En känsla av att man är nöjd i sin egen kropp. Ja, det finns alltid saker man kan fixa till, förbättra, förändra. Men i grund och botten ska man vara nöjd.
 
Och det kan vara svårt att hitta den känslan om man är otroligt missnöjd med sin kropp, men då gäller det att fokusera på vad man vill förändra, starta den förändringen och redan i början försöka lära sig att tycka om sig själv, för jag lovar, allt går så mycket lättare då! Det kan räcka med några veckor för att komma på banan och hitta den här "bekvämligheten", att våga lita på att "ja, nu är jag igång, det här kommer gå vägen. Jag är BRA!", och så kanske det tar ett par veckor extra för att hitta den omtalade balansen. Men det går. Alla kan! Ja, även du!
 
Poängen med hela alltihop; att tycka om sig själv för den man är, att förändra det man vill förändra men ändå tycka om sig själv i grund och botten. Det är viktigt. Jätteviktigt. Hur ska du kunna låta någon annan tycka om dig om du inte gör det själv?
 
Skriver ni under på det?
 
 
Men hey...! Kolla här då. Baksidan. Wooohoooo!!!! Som jag jobbat på den där rumpan, och som det gett resultat!!! Den är ta mig tusan en halvmeter högre upp!!! Ja, där försvann Jante. En ögonblickshändelse ;-) Och kom då ihåg, jag har ÄLSKAT min kropp hela det här året, och som tack för det har jag äntligen fått en "inte så hängig" rumpa.
 
Och att jag är knallröd på höger skulderblad är för att jag rullat på min älskade bandyboll för att stävja lite protester från musklerna där under.
 
 
 

Före och efter!

Kolla den här tjejen! Den här tjejen som ibland grymtat om att hon inte ser några resultat, att mått och vikt är desamma. Struntprat säger jag!! Det är ju enorm skillnad, på så kort tid som två månader! Jag är imponerad, och förstås lite stolt också :-)
 
Kolla allt fluff som försvunnit från första till sista bilden! Och kolla magmusklerna som börjar vilja visa sig nu. Häftigt!
 
Bra jobbat säger vi va?!
 

4 veckor!

 
Kolla in tjejen! Vilken kämpe va?! Endast 4 veckors arbete och det har gått spikrakt uppåt, förutom på vågen
;-)
 
Superbra jobbat och jag är så stolt! Inte bara över den estetiska förändringen, utan allra mest över det mentala, själva inställningen. Det här är det bästa med mitt jobb, lika härligt som att få ge högsta betyg till en elev som kämpat med spanskan en hel termin!
 
 
 
 
 
 
 
 

Det kom ett mail...

Häromdagen landade ett mail i min inbox. På ämnesraden stod ett enkelt "tack!". Hm, jag kände ju igen avsändaren som en "gammal kund" och blev nyfiken på vad detta kunde vara.
 
I mailet stod följande;
 
"Hej

Tittade på semesterbilder och tänkte "vilken härlig bild". Kanske inte låter så märkvärdigt men det är det! Kan inte minnas när jag såg en bikinibild på mig själv utan att kritisera min kropp det första jag gör. Jag säger inte att jag är perfekt nu MEN jag är nöjd och trivs med mig själv...halleluljah! Tack för hjälpen =)"
 
Hon har själv gjort arbetet, slitit med träningen och hon var snygg redan innan, men lyssna på orden "trivs med mig själv..."! Helt underbart!
 
Tack själv Lisa, för att du tog dig tid att påminna mig om hur roligt det är att hjälpa er att hitta balansen, självkänslan och förmågan att trivas med och i sig själv!
 
Snygg, muskulös OCH trivs med sig själv! Kolla gärna in hennes egen sida för schyssta nyttiga recept och en del annat gott. Som kanske inte alltid är vad jag rekommenderar ;-)
 
 
 

Grattis på ett-årsdagen!

Vet ni vad jag gjorde för exakt ett år sedan? Nej, hur skulle ni kunna veta det...

Jag satt i gassande sol i vår kungliga huvudstad och beställde in en köttbit UTAN klyftpotatis men med extra sallad. I sällskap med hela min familj och mina svärföräldrar. Utan att skämmas. Utan att tycka att det var pinsamt. Utan att överhuvudtaget reflektera över det. Jag bara gjorde det. Trots att det var ett festligt tillfälle där det snarare är regel än undantag ATT man äter lite extra gott och lite extra mycket. Där och då började min resa kan man kanske säga?

Jag hade precis fått mitt första upplägg av Olga. När jag gör något satsar jag ALLT. Så även denna gång. Jag var SLAVISK med mina plankor! Under ett halvår missade jag inte en enda! Jag var slavisk med maten också. Inget slarv. Jag gick all in helt enkelt. Hade mina "fria måltider" (som jag förvisso var ganska generös med) men höll mig i övrigt till planen.

Det var ganska jobbigt just då. Eller inte jobbigt, men lite klurigt att hitta någon slags variation i det hela. Mycket grönsaker i ugn blev det... Zucchini och aubergine tills det nästan pressades ut ur öronen på mig... Kanske en av anledningarna till att jag verkligen inte gillar det idag?! :-)

Jag åt inte en enda mjukglass på hela sommaren. Nej, jag tror banne mig inte att jag åt en enda glass överhuvudtaget!! Om jag led? Nej, inte ett dugg! Helt ärligt! Det var inte ett dugg hemskt. Ingen uppoffring. Inte synd om mig. Jag gjorde ett medvetet val. Jag valde bort en massa saker, men behöll det jag gillar bäst: smågodis. En dag i veckan njöt jag av det och det räckte.

Om jag ångrar mig? Om jag saknar alla glassar jag inte åt förra sommaren? Nej, knappast... Det var mitt livs bästa beslut (ja, barn och sånt är ju också bra saker, men inget som jag bestämt över på samma sätt), den där dagen när jag var så rastlös att jag höll på att krypa ur mitt skinn, och bestämde mig för att göra något åt min situation. Det var inget fel på något direkt, jag bara kände att något inte var som det skulle. Hade jag vetat hur bra det skulle kunna bli hade jag naturligtvis gjort min förändring tidigare. Men var sak har sin tid.

Idag firar jag mig själv. Ett-årsjubileum! Nästa år sitter jag kanske här och skriver "för ett år sedan bestämde jag mig för att springa Sthlm Marathon och..." Ja, den som lever får se!



Jag älskar faktiskt att "fluffet" försvunnit, och att man nu ser muskler! Sen är jag inte rädd för att lägga på mig lite mer, men då just i form av muskelmassa. Jag älskar också att mina starka ryggmuskler liksom lyft bak axlarna och att jag inte "sluttar framåt" längre. Jag älskar också att min röv äntligen börjar bli lite större, men på ett bra sätt. Ett par kilon till där så ska det nog puta ordentligt snart ;-)


Före och efter!

Titta här! "Mina" allra första före/efterbilder! Minns ni "tjejen med huset"?! Det här är hon!


föreefterföreefter


Anna-Karin heter hon, och blev min kund i februari. När jag frågade henne om jag fick publicera bilderna här på bloggen sa hon ja, och bad mig också tala om att hon faktiskt ätit under den här tiden. Alltså verkligen inte gått på någon bantningskur. Inget underskott och inte varit hungrig. Riktig ordentlig mat, mycket protein och bra mellisar. 

Den magiska formeln är styrketräningen!
Ser ni hennes lista här nedan?

Hon har lyft 94 ton!!!! Men "bara" sprungit 9 mil. Så, inte behöver jag klargöra vad som är viktigast?! Bygg först muskler och spring sen! :-)

Anna-Karins lista ser ut så här:

På 14 veckor har jag:

Tränat 77 dagar
Plankat nästan 10 timmar
Promenerat ca 30 mil
Gjort 1800 armhävningar
Lyft nästan 94 ton
Sprungit drygt 9 mil
Ätit 40 kg keso/kesella =)

Man kan inte säga annat än WOW!!! Bra jobbat Anna-Karin, och tack för alla underbara rapporter och listor, tankar och funderingar!!!

Och som lite extra inspiration, det här är hennes nya "före-bilder"!!!

Kolla inalla dessaMUSKLER!!!


Gamla mål uppnådda och passerade. Full fart framåt mot nya!!!