Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Varning för halka!

Dagens pass gav mig darriga armar trots att jag fegade lite på bänkpressen. Eller fegade kanske jag inte gjorde, jag lyfte tyngre än senaste gången i boxen, vilket var i höstas. Men jag hade kunnat lägga på mer. Som coachen sa "det värsta som kan hända är att ni inte orkar, och då vet ni ju det, där har ni ert max". Och dit nådde jag inte idag.
 
Men för att se det hela positivt, jag vet ju var jag kan börja nästa gång. Och enkelt var det ju inte, det handlar kanske om två-tre kilo, fem max, så det var inte så att jag lökade mig genom dagens pass. Såklart!
 
Vi gjorde också strikta chest to bar, där man alltså bara hänger i stången och inte får kippa, hjälpa till med resten av kroppen alltså. Det gick fint. Det är ju egentligen jätteballt, att kunna dra sig upp sådär bara! Ibland glömmer jag bort det, särskilt när jag ser att andra är så mycket grymmare. Man får påminna sig själv om sina egna bra sidor då och då.
 

Och så woden då, löpning och armhävningar. Ser enkelt ut på pappret och det var inte jättejobbigt, mest bara halkigt! Jag var livrädd för att ramla och slå mig men klarade mig på fötterna hela tiden. Tur!

 

Anna, som fick bästa tiden, sprang på som en tok och jag fattar inte hur hon vågade? Anna sa också så här, om gårdagens pass, när jag frågade om hon kan göra handstand push up, "Ja! Eller, jag har inte kunnat det alls förut, inte kunnat rubba mig överhuvudtaget, men igår bara gick det!".

 

Åh, nästa gång det är hspu i dagens pass ska jag också gå. Och då ska jag också få uppleva hur det bara funkar. Ni vet, om man tror riktigt hårt blir det verklighet!

 

 

 


Ojoj

Ja, dagens pass är verkligen något alldeles extra. Det får inte ens plats i skärmdumpen från mobilen! Det var något med "12 days of Crossfit" och man börjar med double unders 25 st, sen gör man två frivändningar, och så börjar man med tre ring dips och gör det tidigare också, och så byggs det på med en övning för varje varv tills man skrapat ihop tolv olika övningar.
 
Ungefär som den där namnleken man gjorde när man var liten. Han heter Kalle, hon heter Sofia, hon heter Elsa och jag heter Helena. Och den som var sist var tvungen att säga allas namn. Bara det att nu är alla sist, så alla måste göra allt liksom.
 
Håhåjaja. Verkligen inget pass jag skulle få för mig att köra på egen hand och jag undrar om man ens hinner färdigt på en timme? Jag känner mig lite sänkt av något i kroppen och skippar kanske detta idag, eller så gör jag en helomvändning och spontanbesöker boxen sen. Vi får se. Först ska jag göra färdigt arbetsdagen, snart helg!
 
 

En liten glimt in i boxen

 
Jag vill börja med att säga TACK! Tack till alla er som kommenterade gårdagens inlägg. Resultatet av insamlingen kommer någon gång under helgen så än finns chansen att skänka en krona, om någon missade det igår! Tack också för alla kramar riktade till mig :-)
 
Nu över till träningen. Gårdagens pass var tufft och roligt. Vad annars? I team, såklart, det var ju alla hjärtans dag! Thrusters, pullups och rodd eller svingar. Jag körde svingar första två varven eftersom rodden var upptagen då men mina tre sista varv gasade jag på med rodd och det gjorde jag rätt i för den kom tillbaka, den där trevliga brännande pulserande känslan. Härligt! Mindre härligt att kasta sig upp i räcket och göra pullups nästan direkt efter men det var bara att bita ihop.
 
Det sista coachen sa när jag lämnade stället var "imorgon blir det ännu roligare". Åh!!! Jag som hade tänkt ha vilodag. Fast vadå, inget blir sällan som jag tänkt det så varför inte klämma in ett pass?! Hur kan man motstå liksom? Jag har ännu ingen aning om VAD det är i dagens wod men jag ska nog snart ta reda på det!
 
Filmade en snutt på darriga armar när jag och min teammate var klara. Nästa gång vi kör ett kort pass ska jag filma mig själv så ni får se mig in action i boxen!
 
 

Okej då, jag vill bli bra. På allt.

På väg hem från jobbet idag åkte jag förbi boxen. Den ligger nästan precis på vägen, i andra änden av stan i förhållande till var jag bor, och idag hade jag varit på ett ärende så att jag passerade precis exakt utanför och bara behövde bestämma mig för att antingen svänga in eller fortsätta förbi.
 
Jag bestämde mig för att fortsätta förbi och åka hem till sjukstugan istället för att träna. Och så blinkade jag, saktade in, svängde och helt plötsligt stod jag parkerad utanför boxen! Återigen ett exempel på att kropp och knopp inte alltid vill samma sak.
 
Jag var inte ett dugg trött eller seg utan det var snarare bara av medkänsla jag tänkte fortsätta förbi. För att jag kanske behövdes mer här hemma? Men uppenbarligen kom min kropp ihåg, åtminstone de bilkörande delarna, att jag är en mycket bättre och tålmodigare familjemedlem efter ett träningspass så ja, det var bara att hoppa in, byta om och köra igång.
 
Någon plan hade jag inte och det har jag sällan nu för tiden. Skönt tycker jag, och tyder för min del på att träningen flyter på bra och att jag känner mig tillfreds med den. Jag litar på att jag får det jag behöver och mår bra av och njuter av att bara "flumma runt" till viss del. Mycket crossfit nu, vilket ju är tuffa pass för det mesta och då kostar jag gärna på mig att "såsa bort" ett par pass i veckan. Balansen ni vet!
 
Idag valde jag mina favoritövningar och bara körde hipp som happ och hit och dit... Boxhopp, pullups, burpees, wallball, double unders och så lite höftlyft och plankor, toes to bar och ja, lite av varje helt enkelt.
 
Småpratade lite med en av coacherna då och då och när han frågade vad jag körde svarade jag "lite av varje, det jag gillar mest" och så pratade vi lite vidare och sen sa han "ja, du får passa dig för att köra för mycket av det bara. Av det du gillar alltså."
 
Ja, hehe, svarade jag, och förklarade att jag har som princip att aldrig välja bort de, för mig, svåra passen och att olympiska lyft bäst görs i grupp när jag kan pressa mig mer och har tillgång till hjälp. Och så var det med det. Inget mer liksom. Förrän ikväll, när jag nattade lilla B och låg där i mörkret och funderade på just det. Alltså det där med att inte bara göra det man tycker är roligt. Det är klart att man kan det! Göra bara det man tycker är roligt!
 
Sen förstås blir man ingen champion eller allsidigt proffs av det, men ibland är det bara så tokigt att man tar för givet att ALLA vill vara bäst på ALLT! För jag antar att det var det han menade? Att om jag bara tränar det jag tycker är roligt så blir jag aldrig bättre på det jag inte gillar, det jag tycker är svårt. Det hänger ju ofta ihop det där, att man inte gillar det man är dålig på. Jag vet att en annan kille i boxen sa till mig att "du behöver inte hålla på och springa och så, du får ALLT här i boxen". Men äsch, det vet väl inte han? Och vad spelar det för roll om jag får ALLT? Om jag vill springa så gör jag väl det. För att jag vill det, inte för att jag är tvungen.
 
Ibland vrider och vänder jag nog på saker en gång för mycket, men visst är det ändå lite synd att vi har en tendens att döma på förhand och utgå från att andra vill detsamma som vi själva?
 
Men hur som helst så har coachen rätt i det han säger, och det stämmer in på mig. Jag vill bli allsidig, klara av alla övningar och fixa en tävling framöver kanske, och då måste jag öva på allt, inte bara det jag tycker är roligt. Men just idag bestämde jag själv och ja, då blev det enbart roligheter!
 
 
 
 

Övningskombination

Bra kombination om man vill få med hela kroppen i både styrka och kondition i en serie av övningar. Burpee, boxhopp, pullup. Det går naturligtvis att förenkla genom att t ex kliva upp på lådan, använda gummiband att sätta knä eller fot i för att göra pullups, ta en lägre låda och så vidare. Det går också att försvåra genom att göra armhävning i burpeen. Bara fantasin sätter gränser!
 
Jag är ju barnsligt förtjust i både burpees, boxhopp och pullups så här får jag allt jag vill ha. Kunde jag bara klämma in en wallball på ett smidigt ställe skulle det vara utomordentligt perfekt!
 
 

Hjärtkramp och nykär!

Dagens pass i boxen... hua!
 
Idag behövde jag verkligen inte åka hem med känslan av att inte ha gjort allt eller kört totalt slut på mig själv. Det är sällan jag behöver kasta mig ner på golvet och liksom flåsa ut och nästan se halvt död ut efter passen, men idag fick jag ägna några sekunder åt att vrida mig i kramper och tänka "det går att andas, jag kan andas, snart lugnar det ner sig" och samtidigt spana på de andra som såg ut att tänka ungefär detsamma.
 
Det är den där rodden alltså. Den gör att jag blir helt torr i halsen, och hjärtat slår aldrig så snabbt som när jag kombinerar rodd med en annan övning. Jag har upplevt det där fenomenet en gång tidigare, eller säkert fler gånger, men en gång som jag har hyfsat färskt i minnet, och det var också i boxen, också rodd. Då minns jag att coachen skrek "håll ihop kulorna" när jag efter några minuters rodd skulle stå med två kettlebells mot bröstet medan min teamkamrat rodde och jag har för mig att jag svarade något trevligt i stil med "men det går ju för f-n inte för hjärtat stannar ju!!". Det fick liksom inte plats i bröstkorgen. Ja, det var inte för inte som den woden kallades death by... någonting!
 
Back squat idag gick bra och jag körde på 75% av kroppsvikt som planerat. Rodden gick bra också. Sen var det då 3 minuter burpees efter att ha vilat en minut där säkert halva minuten gick åt till att trassla sig ur roddmaskinen. Jag hade siktat in mig på 60 burpees men förstod rätt snart att nej... knappast! Men jag stannade inte. Jag höll ett jämnt tempo. Nåja, så jämnt jag kunde. 20 burpees första minuten, 10 andra och 16 tredje. Flera gånger hann jag reflektera över att det var tur att jag var i boxen och körde passet med andra för annars hade jag gett upp mycket tidigare.
 
Och sen rasade jag ihop och talade lugnt och fint till min kropp att inte drabbas av panik för att hjärtat inte hängde med. Och en halv minut senare var allt som vanligt igen. Även om den där känslan av mjölksyra i hjärtat är hemsk så är den ändå så jädra ball. Så ytterlig på något sätt. Som "hit men inte längre". Till den yttersta gränsen.
 
Och jag studsar runt på små rosa moln och känner mig alldeles nykär! I vad? Ja det vet jag inte, men antagligen inte burpees ;-) Kanske snarare att jag idag vågade pressa mig maximalt och att det bara är så häftigt hela alltihopa! Våra hjärnor och kroppar är grymma, särskilt när de samarbetar!
 
 
 
 
 
 
 
 

Lite trög

Jag fick lite förhandsinformation om dagens pass i boxen redan i fredags, och fick då veta att det skulle vara back squat (benböj med stången på axlarna) på 75% av kroppsvikt samt rodd. Min reaktion var "oj, 75% av kroppsvikt. Tur jag inte vägt mig på länge, då kan jag nog passera som XX kilo fortfarande?".
 
Nåväl, utslaget på 75% spelar ju inte ett kilo hit eller dit särskilt stor roll, frågan är snarare om jag ens vågar lyfta så mycket? Jag är ju fortfarande lite feg och rädd, med all rätt kanske, efter min navelbråcksoperation. Jag känner mig inte helt pålitlig och kontrollerad även om det blir bättre och bättre.
 
Det jag funderade allra mest på var dock hur jag någonsin skulle kunna köra rodd med så mycket vikt?! Alltså bara en repetition eller hur skulle det här gå till? Jag klurade lite på det någon dag eller två och glömde sen bort det. Tills idag när jag bokade in mig på passet och förstod att just det, det är ju inte styrkeövningen rodd utan rodd i maskin. Förstås!
 
Först ska vi ägna 15 minuter åt att bygga upp till en så tung back squat som möjligt så det blir lite upp till bevis här! Sedan;
 
3 min back squat på 75% av kroppsvikt, max antal reps
 
3 min rodd (i maskinen, inte med stången!)
 
3 min burpees
 
De där burpeesarna verkar vara ett tillägg för dem hörde jag inget om av den lilla fågeln som viskade i mitt öra, men vad gör väl det? Burpees som vi alla älskar?!
 
Time to go!
 
 
 

Fotosession

Idag åkte jag till boxen nyduschad och sminkad, vilket inte hör till vanligheterna men vi skulle fota lite idag, jag och syrran. Man får ju passa på när man har en assistent med sig och slipper hålla på med självutlösare och palla upp telefonen på något. Det blev några färgglada lyckade bilder till nya hemsidan, och några... lite mindre lyckade.
 
Som denna, där jag gör den gamla övningen "fågelboet" som syrran påminde mig om.
 
 
Eller dessa, där jag försöker göra en Muscle up. Linda sa nämligen att det "bara är att trycka ifrån" och så skulle man vara uppe. Mm... Nästa gång kanske?! ;-)
 
 
Både syrran och brorsan var grymma i boxen och jag tror nog att de kan tänka sig fler besök framöver. Roligt!
 
 
 
 

Dejt!

Idag har jag bokat in en dejt med mina syskon, både syrran och brorsan. Inte så ovanligt kanske, vi ses rätt ofta. Dock är platsen för dagens dejt något ovanligt. Helt outforskad för deras del. Vi ska nämligen ses i... boxen!
 
Jag har bjudit med dem på ett prova-på-pass. Ett sådant som jag själv besökte för exakt ett år sedan och blev fast. Det ska bli mycket intressant att se deras reaktion på det hela, och naturligtvis hoppas jag på något riktigt roligt idag. Jag har på ryktesvägar hört något om pullups eller ringrodd samt en massa wallball. Yeah, underbart!
 
Det blir en bra lördag det här. Inleddes med frukost på sängen, snart rolig träning, kvällens middag puttrar redan på spisen och så ska jag köpa mig en ipad. Vilken dag va?!
 
Bjuder er lördag på något extra roligt? Eller gott?
 
Ett kilo högrev, massa rotfrukter, rödvin och timjan. Nu är det bara att låta det sköta sig själv tre-fyra timmar och sedan göra något smarrigt tillbehör.
 
 
 
 

Tänk om...

Tänk om man hade ett par ringar hemma. Vad mycket roligt man skulle kunna ha! Man kan nästan tro att jag är på väg att göra en muscle up inledningsvis men nja, det får jag nog öva lite mer på. Eller mer? Jag har inte ens försökt någon gång så jag kanske borde börja med att börja med att öva?!
 
 
 

Svett på gång!

I boxen idag, i lag om två;
 
150 wallball
120 shuttlerun med bollen i famnen (man springer fram och tillbaka mellan väggarna)
100 burpees
 
Yeah! Enkelt, svettigt och i team. Härligt! Bara en timme kvar...!
 
 
 

Hopprep

Jag lovade ju att berätta lite mer om hur man lyckas med sina double unders, förutom att snärta med handlederna och inte böja så mycket i knäna. Och förstås besitta en hyfsad kondition. För ni förstår, när det väl släpper, och tekniken sitter, då märker man att nästa sak att förbättra visst är flåset...
 
Det finns ju en mängd olika hopprep och det går att hoppa double unders med alla typer. Säkert med ett vanligt rep också. Alltså ett som mer är ägnat att göra knopar med än hoppa med. Det blir bara lite olika svårt, och tungt.
 
Här på bilden ser ni tre olika varianter av rep. Ett vitt plastrep, ett lite tjockare genomskinligt vajerrep med någon slags plast/gummi (?) och ett supertunt svart rep, också det bestående av en vajer men utan skyddande hölje. Det vita repet väger i princip ingenting, men eftersom det är så lätt blir det väldigt tungt att veva det framåt och få till en bra snärt. Det genomskinliga vajerrepet väger istället ganska mycket men ger ett bra "schvung" och går att hoppa snabbt med. Det svarta repet väger ingenting, men är ju en vajer så det går kanonsnabbt att veva. Om man inte hörde svischandet av det skulle man inte ens tro att där ens fanns ett rep att hoppa över!
 
Jag testade alla tre repen igår och det blir en enorm skillnad, men som sagt, det går att hoppa med alla typer, det blir blir bara lite olika svårt. Jag har också testat att hoppa med ett rosa tygrep på skolan och ja, det går det med, men knappast 75 hopp i rad.
 
Om man vill köpa ett bra hopprep finns det här bland annat, och ett bra tips är också att köpa ett som har reglerbar längd. Du behöver inte klippa av det utan kan bara lätta på skruvarna i handtaget och dra det till den längd du vill ha, på så sätt kan ni vara fler som använder repet. Om ni har en liten skruvmejsel tillgänglig vill säga.
 
Repets längd? Om du står med en fot på repets mitt bör det räcka dig till bröst/armhålehöjd ungefär. För långt blir jobbigt att veva, för kort blir jobbigt att hoppa med eftersom du måste kröka dig så mycket.
 
Kör hårt!
 
 
 
 

Utfall och double unders

Snörvelsnoraren utbringade visst falskt alarm för piggare unge får man leta efter. Enda gången hon är något som kan påminna om sjuk är när hon ligger ner, då hon hostar lite. Och eftersom hon aldrig ligger ner så märker man inte av någon slags defekt överhuvudtaget.
 
Vi tog oss till boxen en sväng där hon hittade både bilar, bollar och annat skoj som hon sysselsatte sig med under de dryga 40 minuter jag tränade. Och så snodde hon mina grejor. Hopprep, flaska, papper och penna. Hon sprang, jag jagade.
 
Jag deltog inte på lunchpasset då jag inte har "crossfitsäkrat" min yngsta kotte ännu, vilket innebär att hon alltså helt enkelt gärna går fram till vem som helst som hoppar rep, svingar kulor eller lyfter vikter, och jag ville inte se resultatet av ett eventuellt möte mellan lilla B och hårda träningsprylar så vi höll oss i lilla salen och hade den helt för oss själva.
 
I dagens wod ingick 600 meter löpning, vilket jag ju naturligtvis inte kunde genomföra med kiddot kvar i salen så jag gjorde ett av förra veckans pass som jag missade. Jag var rätt glad för det, med tanke på att det under dagen fallit säkert två decimeter tung blötsnö. Det var dock några tappra som gav sig ut och lilla B kommenterade det hela med "brrr, ka". Japp, kallt.
 
Jag körde frontsquat, boxhopp och en wod med utfallssteg och double unders. Filmade också lite andra övningar och grejor som jag ska visa så småningom.
 
Tekniktips gällande double unders; repet är superviktigt! Det kan låta fånigt att skylla på utrustningen men här är man faktiskt berättigad att göra det. Kommer mer info om det imorgon. I övrigt är det bra att försöka låta bli att "hoppa" alltför mycket. Snarare bara studsa upp och ner. Inte böja i knän utan trycka ifrån med så gott som raka ben. Det tar alldeles för lång tid att hoppa så där som man gjorde när man var liten, med böjda ben, som en groda.
 
Tänk också på att vevet, själva snärtrörelsen, kommer från handleden så slappna av i axlar och överarmar. Detta brottas jag fortfarande en del med då jag efter ett tag har en tendens att dra upp axlarna till öronen och där vet vi ju alla att de inte ska vara.
 
Utfallssteg, det bästa tipset är att komma ihåg att inte stå på lina utan ha fötterna axelbrett isär så får du en bra och stabil grund att stå på.
 
 
 
 
Brrr..! Man kan se en tapper löpare långt där borta.
 
 
 

Förbättring på kort tid

I fredags var jag i boxen och körde en wod på egen hand. 1000 meter rodd, 30 frivändningar och 50 wallballs. I uppvärmningen och styrkefasen innan tekniktränade jag på frivändningar. Vid sådana tillfällen blir jag väldigt medveten om misstaget att INTE gå regelbundet i boxen. När de här tekniskt svåra övningarna kommer sitter de inte riktigt i ryggraden. Det är inte som det där med att lära sig cykla och när man väl gjort det kan man det resten av livet utan snarare som med språkinlärning. Det kräver ständigt användande för att man ska kunna behålla förmågan.
 
Så, jag började med tom stång och jo, det gick ju bra. Sen testade jag lite mer och lite mer och så lastade jag på så att det totalt blev 40 kilo, vilket var den vikt som skulle användas i woden. Och så tog jag sats och... nej! Det gick inte första gången. Samlade mig och tog sats, fokuserade och sköt ifrån och.... nej! Det gick inte andra gången heller. Testade ett par gånger till men det var stört omöjligt. Det kändes som att jag var rädd för stången, och som att den styrde mig snarare än jag den. Så det var bara att plocka av och köra woden på 30 kilo istället.
 
Idag stod det återigen frivändningar på schemat och skam den som ger sig. Jag testade på 30 och det gick bra. Ökade lite, lite mer, lite till och ytterligare ett par kilon och körde sedan på 45 kilo. Va?! Jag hade säkert kunnat lyfta mer, men ni vet, det sitter i huvudet! Jag kunde ju "bara" lyfta 30 kilo sist, så inte borde jag kunna lyfta MER än 45 nu? Nej, det går nog inte. Så jag testade inte. Men nästa gång, då testar jag på 50. Ska vi säga så?! Då har jag förhandlat bort rädslan och tveksamheten och lagt det i samma lilla låda som den där Jante ligger. Den som är väl försluten för det mesta!
 
 
 

Sämst men förbannat stolt!

Dagens pass i boxen var ju 5 km löpning och jag funderade på att avboka så fort jag såg det. Jag hatar att springa 5 km! Jag springer mycket hellre 15 lugna kilometrar, eller snabba hundrametersintervaller, men just det där att både pressa sig OCH hålla ut. Jobbigt!
 
Något sa mig dock att jag inte skulle avboka. Jag brydde mig inte så mycket om kriget mellan rösterna i mitt huvud utan gjorde det jag skulle, jobbade. Sen bara kände jag att jo, jag ska åka. Jag ska springa. Det kommer att ge mig något. Och om det gjorde!
 
Det var en total kamp mot hjärnan i exakt 5 km. Hela tiden. Från de allra första metrarna till de sista. Det var skitjobbigt från början, det var dödstungt halvvägs och det var rena plågoriset sista biten.
 
"Stanna stanna stanna. Vila lite. Bara några sekunder. Du kan stanna där framme. Gå tio meter bara. Det spelar ju ingen roll. Ta det lugnt ett tag. Vad händer om du pressar dig mer, det klarar du säkert inte. Stanna istället, några sekunder hit eller dit gör inget. Det är bara dumt att springa så här snabbt. Det är väl skönare att jogga?!"
 
"Fortsätt. Bara lite till. Lite till går det. Spring tio meter till så har du tio mindre kvar till mål. Det går. Det finns något där på andra sidan som kommer att göra dig glad. Känslan. Det är något på gång. Fortsätt. Fortsätt. Det går. Du kan. Upp med kroppen bara, fortsätt nu, snart framme."
 
Ja, sådär höll det på. Det var verkligen jättejobbigt och jag visste det redan innan att det skulle vara rent överjävligt. Men jag höll ut. Jag stannade inte. Det var verkligen ingen trevlig upplevelse på något sätt. Men när jag sprang in genom dörrarna till boxen och rusade fram till klockan försvann allt det där på en millidels sekund.
 
20:42. Personbästa slaget med över två minuter. Jag visste det! Det var värt det!
 
Och efter fem minuter kändes det ingenting alls i kroppen förutom en extrem glädje. En del över resultatet, förstås, men allra mest över att jag stod emot de där tankarna att jag inte skulle orka. Att jag lockade fram en känsla som bar mig hela vägen fram till mål. Ja, jag blir nästan gråtmild när jag skriver det här, så ballt är det! Att veta, och våga lita på, att det går. Det går visst! Och det ger utdelning.
 
Jag var sämst på passet idag, men det spelar ingen roll. Jag är förbannat stolt över mig själv ändå! Fem ynka kilometer är egentligen ingen match för mig, men att pressa tiden, pressa hjärnan och att våga vara sist och ändå nöjd. Wow!
 
 
Det var en roddare och två löpare till men de skrev aldrig upp sina resultat. Jag tänkte strunta i det först också, eftersom jag ju var sämst, men då gav jag mig själv en rejäl hurring. Vet hut människa! Du jämför dig med dig själv, ingen annan, och detta är din snabbaste tid hittills på 5 kilometer så det ska upp på tavlan vare sig du vill eller inte!
 
 

Nääää?

Jag har bokat lunchpasset i boxen idag och när jag kollade hemsidan igår kväll stod det lite kryptiskt "idag tränar vi, ta med kläder för utomhusbruk". Åh, spännande. Fast lite jobbigt att inte veta vad man ska göra också.
 
Så kollade jag nu igen, och då står det "löpning 5 km". Näääääää! Det vill jag inte! Väl? Ett tag hade jag faktiskt funderingar på att dra på mig skorna och springa på egen hand här hemma i kvarteren, tidsbesparande en stressig dag som denna och nu har snön smält bort så det funkar att köra gatulöpning. Men det var innan jag läste om löpningen i boxen.
 
Nu blir jag ambivalent. Det är ju trevligt att vara social och så, men känns onödigt att lägga en halvtimmes bilfärd gånger två för att ta sig till och från boxen, när jag kan snöra på mig dojorna och köra igång precis utanför dörren. Fast tänk om det är något annat roligt också? Jag menar, 5 km tar ju inte en timme att springa så något mer borde hinnas med?
 
Åh.... alla dessa valmöjligheter! Träna hemma, åka till gymmet, köra i boxen, springa eller kanske simma nu när jag har årskort på badet. Mycket vill ha mer och när man har mer då vet man ändå inte i vilken ände man ska börja ;-)
 
I väntan på att svaret ska uppenbara sig dreglar jag över det nyligen nypåfyllda fruktfatet och gläds över att det nog ändå inte är så himla länge kvar till jordgubbsäsongen börjar, på riktigt!
 
 
Romansallad, idag vankas det caesarsallad med kyckling till lunch, och jordgubbar till kvällens pannkakor. Mmmm!
 
 

En ny medlem i boxen

Titta vad jag har hittat nu när jag återvänt till boxen. Ett alldeles taggigt stenhårt tortyrredskap. Vi är redan kära i varandra!
 
 

Ris och ros

Nej, jag ber inte er att ge mig ris och ros, jag tänkte själv vara den som delar ut det idag. Till dagens träningspass. Men visst, ni får gärna dela med er av tankar om bloggen om ni har sådana, men det brukar ni ju göra utan att jag ber er och för det tackar jag och tar emot!
 
Dagens pass då. Jag åkte från boxen med en konstig känsla. En känsla av att inte vara nöjd. Och eftersom jag aldrig bara kan acceptera att något är som det är utan att veta varför var jag förstås tvungen att gå lite djupare in i mig själv och grunna på det här en stund. Förra veckan var jag eld och lågor efter passet, helt uppe i det blå och alldeles alldeles överlycklig. Idag var jag... ingenting.
 
Jag kom ganska snabbt fram till att det i allafall inte var boxens fel. Det är nog bara så att jag helt enkelt inte kan vara på topp varje dag. Bäst. Proffs. Expert. Galen. Det köper jag. Dagens missnöje bestod liksom inte i det så jag fick fundera lite till och kom då på att jag inte gjorde mitt yttersta idag, och det var det som bidrog till missnöjet och den tjuriga känslan.
 
Först var det clean and jerk och det vet jag knappt vad det är eftersom jag liksom aldrig får till någon regelbundenhet i min boxträning och heller inte skriver ner mina tidigare resultat. Enkelt förklarat, det är en frivändning som börjar med stången på golvet och sen pressar man upp den på raka armar. Som de brukar göra i tyngdlyftning. Ros till mig här. Jag avbokade inte passet trots lite osäkerhet. Ros till min kropp för att den klarade av denna övning på ett mycket bättre sätt än tidigare.
 
Jag började på låg vikt och nötte teknik ett tag och sen la jag på lite mer och lite mer. Jag slutade inte på någon megatung vikt, men jag är nöjd. Min kropp kände nämligen ingenting! Låter kanske konstigt, men ofta är det ju så med tekniskt svåra övningar att man får lite ont någonstans, känner att man kompenserar på något sätt, blir lite trött och sliten efter ett tag och så vidare. Men nu var det inte så. Jag fick inte ont i ryggen. Jag blev inte trött i biceps. Jag slog inte stången på näsan (jo, det var faktiskt en som råkade göra det idag, ajaj!).
 
Det bara klaffade. Skönt! Nästa gång ska jag sluta vara rädd för vikterna och lasta på ännu mer. Jag behöver inte vara rädd för stången eftersom den gör som jag vill att den ska göra. Det är ju jag som styr. Inte den!
 
Sen var det woden och jag hade siktat in mig på sju hela varv. Det missade jag med fyra svingar. Fyra ynka! Grrr...! Och anledningen till att jag inte fixade det var för att jag fegade ur. Jag vågade helt enkelt inte pressa mig mer. Och det såg förstås en av coacherna som kommenterade, direkt efter passet; "du såg oförskämt fräsch ut". Ja... Det är klart, det blir ju så när man inte pressar sig till det yttersta.
 
Jag menar förstås inte att jag slappade, för det gjorde jag inte. Verkligen inte. Men någonstans slog Jantejäveln rot i mig under de sju minuterna och gjorde mig rädd och hindrade mig från att pressa mig till det allra yttersta. Och för det är jag sur! För att jag inte vågar lita på min kropp utan sätter upp gränser i hjärnan. Gränser som inte finns. Barriärer som jag ju ska spränga, inte skapa!
 
Jaja, nästa gång ger jag järnet och pressar in de där fyra svingarna, oavsett vad någon liten röst i hjärnan ropar. Det svåraste med crossfit i mitt tycke. Att på så kort tid pressa ur precis allt som finns i ens kropp, och inte vara rädd för resultatet. Summa summarum, egentligen är det inte själva resultatet i sig som är det viktiga, utan hur jag tar mig dig. Att jag gör det jag vet att jag kan och vill och inte sätter gränser för mig själv. Som vanligt, vägen till målet är viktigare än själva målet.
 
Nästa gång ska jag också ligga så här, utslagen på golvet, och inte snabbt studsa upp som en duracellkanin som bara vill ha mer.
 
 
 
 

Besatt av burpees

Jobba jobba jobba stenhårt ska jag göra idag. Med en paus mitt i. Jag har nämligen bokat in mig på lunchpasset i boxen, och vet ni vad dagens wod innehåller?
 
Burpees och svingar bland annat... Inte riktigt vad jag hade önskat kanske, men det är bara att göra sitt bästa och man kan ju lugnt säga att jag har vanan inne.
 
Vad tränar ni idag?
 
 
 

En död och en överlycklig.

Jante alltså. Han är så långt nedgrävd och bortglömd som det bara är möjligt.
 
Den här dagen började dåligt. Ännu mera sjukdomar och det liksom bara går runt runt som en slags epidemi här hemma. Jag är den enda som inte drabbats än så länge, även om jag hade ett rätt dunkande huvud och frös halvt ihjäl innan jag fattade beslutet att åka till boxen för att köra lunchpasset. Jag tränar inte när jag är sjuk, absolut inte, men nu var jag nog mest inbillnings- och "om alla andra blir smittade så borde väl jag också bli det"-sjuk.
 
Jag drog iväg till boxen och väl där ångrade jag mig. Inte! Alltså det är något med att vara där. Som att tiden står still. Som att gå in i en annan värld. Som en liten bubbla. Det har jag ju skrivit om förut. Den där bubblan, och att jag inte gillar att bli fast i den. Crossfit är inte allt för mig och så fort jag får den känslan vänder jag ryggen till och tar en paus. Och när jag kommer tillbaka blir jag alltid lika förvånad; hur kunde jag glömma?
 
Under uppvärmningen hann jag tänka på hur mångsidigt det är med crossfit. Vi töjde och bände och sträckte och ja, man är helt enkelt tvungen att göra allt det där man vet att man borde göra men som man inte gör när man tränar själv. Ja ni vet säkert?!
 
Under första delen av passet skulle vi öva på valfri gymnastisk övning och jag valde förstås handstående. Efter några tips från coachen fixade jag det! Jag klarade säkert tio sekunder. Bara så där. Tänk att jag femton minuter innan inte kunde stå på händer särskilt länge, och sen bara kunde jag. Alltså det är så otroligt häftigt! Tänk vad som finns där i kroppen och som bara behöver lockas fram liksom.
 
Sen var det själva woden och under den hann jag mest tänka "nej men fy bövelen vad det här var jobbigt då, men visst sitter väl ändå takterna i?!". Och jahadåminsann det gjorde de! Så mycket beröm som jag fick från coachen idag har jag aldrig tidigare fått. Jag är inte särskilt bortskämd med beröm i boxen överhuvudtaget, och det är heller inget jag strävar efter, men wow vad det är roligt att få det! Att få känna sig världsbäst. Att liksom kunna pösa över av självkänsla när man tar sin väska och går hem. Att veta att den här kroppen, den är ta mej tusan bäst och jag älskar den för allt den gör och ställer upp på.
 
Så om det blir en förnyelse av medlemsskapet? Ja, vad tror ni...?
 
Det bara är något visst med mig och crossfit. Och, ja det är ju förstås så för många fler, medan det naturligtvis också finns personer som inte alls ser tjusningen i crossfit. Vi är som ler och långhalm så länge jag håller det på rätt nivå så jag gör ännu ett försök och ser om jag kan hitta den nu. Den rätta nivån alltså. Där jag inte behöver känna att "bubblan" är på väg att innesluta mig och kanske inte vilja släppa ut mig sen. Där jag känner att jag kan ge allt på passen men ändå ha energi över till annat. Där jag känner att jag nästan kan gråta en skvätt av både trötthet och glädje efter genomfört pass. Där jag helt enkelt bara kan vara alldeles överlycklig mest hela tiden.
 
Status i utmaningen;
 
230 burpees
300 armhävningar
370 svingar
380 double unders
270 höftlyft
270 tåhävningar
270 utfall
360 benböj
160 sekunder planka
 
Har glömt planka idag men ska ställa alarmet så jag kommer ihåg att göra det till det oerhört viktiga och samhällsinformerande Top Model som börjar ikväll ;-)
 
 
 

Tidigare inlägg