Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Jag är normal.

Jag kände att det var läge att skriva några ord om morgonens träningspass, för att visa er att jag inte alltid studsar ur sängen, redan iklädd träningsoutfiten, jublandes och hurrandes över kommande prestationer samtidigt som jag sveper proteinshaken.
 
Jag är högst normal. Jag vill för det mesta träna, men inte alltid. Ibland kommer stunder då jag verkligen inte orkar och då låter jag bli. Om det är kroppen som inte orkar. Om hjärnan tramsar och har sig brukar jag för det mesta övervinna den, så även i morse. Men, det är ingen enkel match! Det är besvärligt, gnälligt och grinigt. Ibland hela vägen genom passet, andra gånger bara inledningsvis. Någon enstaka gång till och med efter passet!
 
Jag bestämde redan igår kväll vad jag skulle göra. Springa 5 kilometer och sedan köra ett benpass med många reps men utan belastning (upplägget kommer!). Jag kände redan igår kväll att "fy bubblan, jag har verkligen ingen inspiration att genomföra detta" men la undan de tankarna och tänkte att "äh, det ska ju vara en hel natt emellan, kanske vaknar jag pigg och sugen imorgon" (fast jag ju egentligen redan visste att det inte skulle bli så).
 
Imorse vaknade jag av klockans alarm och redan då kände jag motstånd. Gick ändå upp, klädde på mig och tog en knäckemacka med två skinkskivor (kan inte ta proteinpulver på morgnarna längre). Snörade på mig skorna och tänkte att en promenad är bättre än inget.
 
Samtidigt visste jag ju att jag skulle älska känslan av att sitta i bilen (semesterresa igen) nytränad och fräsch istället för irriterad över latmasken som tagit över min kropp. Känslan som infinner sig efter ett träningspass. Känslan som säger "du är stolt och stark".
 
Gick några minuter och tänkte sen att "äh, jag försöker jogga lite så får vi se". Det var inte roligt. Det gick trögt men det börjar jag bli van vid nu... Sprang mina 5 km som var målet. Hem och tog med lilla mini ner i källaren för att genomföra benpasset. Tog väldigt många puss- och krampauser inledningsvis. Dansade lite. Skojade lite. Försökte komma in i ett flow men utan vidare värst resultat.
 
Tanken var tio varv, men fem skulle kanske räcka? Eller sätta en viss tidsgräns? Eller tänka att löpningen var tillräcklig? Medan jag funderade och tänkte hann sambon hämta lilla mini, jag få upp tempot och vips hade jag gjort mina tio varv. Utan större engagemang men jag hade genomfört det. Med bravur.
 
Och jag är så stolt! Jag sprang som planerat. Jag gjorde benpasset som planerat.
 
Vad vill jag nu säga med allt detta? Jo att man måste övervinna sig själv ibland. Varje pass kan inte vara det bästa. Ibland får man nöja sig med att bara göra. För det är ju på något sätt ändå det bästa du kan, just idag.
 
För att hitta sin balans måste man först och främst VÅGA hitta sin gräns. Våga utforska och testa. När man sedan hittat gränsen för vad man själv tycker är "normalt och bra" gäller det att tänja på den. Åt båda håll! För om man inte gör det kan man ju inte hitta balansen!
 
Tänk att en person alltid pressar sig själv till att träna, trots trötthet, olust och så vidare. Då blir personen ganska snart övertränad och kanske slutar helt istället. Och om personen istället ger efter för tröttheten och aldrig pressar sig, då kan den ju omöjligt uppnå några resultat. Men det gäller att liksom göra lite av varje, för att hitta balansen, för att lära känna sig själv liksom.
 
Precis som någon som älskar att äta glass. Att alltid tacka ja och äta glass varje dag är kanske inte det bästa för vare sig kropp eller knopp, men att aldrig någonsin äta en glass utan alltid stå över och "plåga" sig själv är inte heller rätt väg att gå. För att hitta just din väg måste du våga tänja på gränserna och såklart vara lyhörd för hur du reagerar. Annars kan du liksom aldrig veta när det blir för mycket eller för lite.
 
Det går att hitta balansen men det tar tid. Och det måste det få göra. Många små felsteg blir det kanske längs vägen, men välj att se även dem som utveckling. Dem lär dig hur du INTE ska agera nästa gång, eller hur?! Se framåt, gå vidare men älta ingenting som misslyckanden utan spara det som erfarenheter.
 
Hängde ni med?! Mycket tankar och ibland svårt att uttrycka dem i skrift men som helhet är jag såklart otroligt nöjd över min prestation imorse och jag överväger att ge mig själv lite extra poäng i paleoutmaningen för att jag härdade ut och inte gav efter för hjärnlatmasken ;-)
 
Yeah!! I made it! Och vilken tur att jag tränar ensam i källaren så jag kan fula loss ordentligt ;-)
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Vevve

Kan inget annat än att instämma, ibland vill knoppen verkligen inte och det känns förbannat tungt, men när jag är klar känns det som du beskriver: YES! jag är grymt jag gjorde det!

2012-07-30 @ 12:31:11
URL: http://veronica.livskick.nu
Postat av: Tove

Åh vad jag tycker om den här typen av inlägg! Du är dessutom så bra på att formulera dina kloka tankar så det är mycket givande läsning också därför. Och de där extra poängen skall du visst ge dig! :)

Svar: Tack! :-)
bodycomf

2012-07-30 @ 13:16:44
Postat av: Maxine

Åh, du är så inspirerande och klok! Tack! :D

Svar: Tack själv :-)
bodycomf

2012-07-30 @ 21:40:49
Postat av: Ann-Louise

Klart du ska ha extra poäng, du är så klok och så ger du mig inspiration och lust till träning! Jag SKA fixa det här!

Svar: Klart du ska!!! :-)
bodycomf

2012-07-31 @ 09:09:21
Postat av: Pia

Håller helt med. Just så är det ju. Ibland skulle man bara inte orka men vet att det är så skönt efter. Jag tänker ibland just när jag är mitt i passet att jag gör bara 5 varv istället för 10. Eller om joggingen går trögt tänker jag att jag kan alltid gå om jag inte orkar springa. Det slutar nästan alltid att jag ändå gör de där 10 varven och att jag inte går på joggingturen. Ibland får man kämpa emot hjärnan ;-)

2012-07-31 @ 17:46:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback